Hur ska vi aktivera ”Generation C”?

Jim Richardson jobbar som konsult på SUMO, ett företag med inriktning på att bygga upp och stärka museers varumärken. Han driver också den kanske bästa ”museibloggen” på nätet, Museum Marketing Blog. I posten, ”Web 2.0 for the Museum” skriver han om hur museerna ska locka till sig dagens unga, ”Generation C”, med hjälp av Web 2.0-tjänster. ”C” står för ”creativity”, dvs generationen som vill vara delaktiga i skapandet. Eftersom det handlar om museer byter Richardson ut ”creativity” mot ”curator” och tar upp ett antal exempel där museer använt sig av MySpace, Flickr och andra webtjänster för att låta besökarna bli delaktiga i skapandet av sina utställningar. Intressant.

Picassos ”Guernica” får en ny dimension

I ett projekt som bär släktskap med Peter Greenaways behandling av da Vincis ”Nattvarden” har Lena Gieseke gjort en 3D-version av Picassos ”Guernica”, animerat den och lagt till specialskriven musik. Programmen Maya, Shake och Photoshop användes för projektet.

I en presentation skriver Lena Gieseke bland annat att idén till animationen fick hon från att lägga pussel med kända målningar som motiv. När man lägger pussel studerar man motivet väldigt noggrannt och man lägger märke till saker man inte skulle göra annars. Målet med 3D-renderingen av målningen är att betraktaren på samma sätt ska upptäcka nya saker och se verket ur ett nytt perspektiv.

Jag tycker om det. Det är naturligtvis inte i lika bra som Greenaways omtolkning av ”Nattvarden”, som gjorde en mycket grundligare omarbetning både visuellt och intellektuellt av sitt objekt, men Giesekes omgestaltning av ”Guernica” är ganska genial i sin enkelhet. Tittar man på animeringen löses målningen upp mer eller mindre sömlöst och man glider omedvetet från originalmålningen till datorvärlden. Jag kommer att tänka på Kurosawas kortfilm om van Gogh från filmen ”Drömmar” där han återskapat några av konstnärens tavlor i verkliga miljöer.

Peter Greenaway remixar Leonardo da Vincis »Nattvarden«

För knappa två veckor sedan samlades liten, noga utvald skara konstexperter, milanesiska dignitärer och munkar i Santa Maria delle Grazies refektorium för att bevittna en multimediashow projicerad över Leonardo da Vincis ”Nattvarden”. Under 20 minuter kom målningen till liv som ett tredimensionellt hologram där solen steg upp och gick ned, och där färgerna förstärktes, förändrades och försvann, till tonerna av specialskriven musik som strömmade från dolda högtalare.

Tillställningen är andra delen i konstnären och filmarens Peter Greenaways storslagna projekt där han vill ”tygla” laptopgenerationens teknik och använda den för att utbilda ett ”visuellt analfabet” samhälle. Han vill hjälpa folk att återupptäcka konst som förlorat sitt värde och som man oftast möter på ”chokladaskar och på t-shirts”. Målet är att utforska möjligheten av interaktion mellan 113 års filmande och 8.000 års målande. Den första delen baserades på Rembrandts ”Nattvakten” och blev filmen ”Nightwatching”, och kommande önskeobjekt är till exempel Picassos ”Guernica” och Jackson Pollocks ”One: Number 31, 1950”.

Vägen till genomförandet var lång och besvärlig och passerade bara knappt mellan protesterande konsthistoriker och kulturdignitärer. Vissa experter var förvisso positiva och menade bland annat att Greenaway skulle återupprätta konstverket efter att Dan Brown ”smutsat ned” genom att reducera det till en del i intrigen i romanen "Da Vincikoden”, men ännu fler ansåg att projektet riskerade att fysiskt skada konstverket eller utnyttja det på ett otillbörligt sätt. ”Snobberi” svarade Greenaway, och jag håller med. Peter Greenaway är en av samtidens mest intressanta konstnärer och filmare. Han har alltid lånat friskt från/plagierat konsthistorien, oftast med lysande resultat. Verk som ”Nattvakten” och ”Nattvarden” kan bara vinna på att lyftas fram och omtolkas med nya metoder för en ny publik. Visst kan man hävda att såpass betydelsefulla konstverk klarar sig bra utan en sådan ”behandling”, men det talar inte emot att man kan använda det för andra ändamål.

Artikel på nytimes.com
Artikel på guardian.co.uk
Peter Greenaways hemsida

2008 års bästa museipodsändningar?

Enligt sajten MuseumPods har nedanstående museer varit bäst på att göra podsändningar i år. Det kanske är lite tidigt att göra en årsbästalista, men här kommer den ändå:

1. The Metropolitan Museum of Art Special Exhibition Podcast2. The National Gallery Podcast, London3. National Museum of Australia - audio on demand program4. Northwest Museum of Arts and Culture Podcasts: Spokane, Washington5. TateShots6. Eiteljorg Museum of American Indians and Western Art Podcasts7. Colonial Williamsburg Podcasts8. MART - I Museum of Modern and Contemporaty Art of Trento and Rovereto Podcasts9. Monticello Podcasts10. Henry ArtCasts
Ja, det är bara engelska och amerikanska museer. Podsändningar har inte riktigt slagit igenom i den svenska museivärlden. Vi får hoppas att det bara är en tidsfråga. Det är ett intressant sätt att nå ut till publiken. En besökare kan lyssna på dem i förväg för att förbereda besöker eller i efterhand för att få fördjupad information.

Sfärisk projektion

Den här ”nyheten” är ett par, tre år gammal, men jag har inte sett den tidigare. National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) har utvecklat en teknik, ”Science On a Sphere” (SOS), för att projicera film på en sfär. SOS utvecklades från början som ett sätt att använda nya visualiseringstekniker för att utforska miljödata och berätta om miljöprocesser på jorden. Det stod snart klart att den hade unika egenskaper att utbilda och facinera studenter och museibesökare.

Systemets hårdvara kommer från standardkomponenter, dvs vanliga PC-datorer med RedHat Linux som operativsystem. En sfär hängs upp i taket och bilder projiceras från fyra projektorer placerade i varsitt ”hörn” runt sfären. Varje projektor styrs av en dator som får data och blir synkade av en femte styrdator. Detaljerad information finns på NOAA:s hemsida, och där finns också en lista på museer och science centers som installerat systemet. Fram till juli i år är det 22 stycken. Alla i USA, förutom två, som finns i Taiwan och Sydkorea. Flera av dem har utvecklat eget material för systemet.

Det självklara användningsområdet för SOS är naturligtvis naturhistoriska museer och science centers där den kan användas just för att visualisera jorden. Det typiska materialet är ett antal stora bilder som roterar runt sfären, och som kan animeras genom att man visar en sekvens med bilder. Övergångarna kan göras i t.ex. Final Cut Pro. Men systemet klarar också av att spela upp vanliga filmer i mp4-format bara materialet plottas på en ”Equatorial Cylindrical Equidistant projection”. Det öppnar helt andra möjligheter. Man kan placera en sfär som en ”centerpiece” i en utställning och låta den då och då spela upp en presentation av utställningen. En ”guide” kan röra sig runt sfären och peka ut olika delar av utställningen. Med hjälp av surroundljud och och film kan besökaren enkelt hänga med och de olika utställningsdelarna kan till och med lysa upp eller på annat sätt reagera med presentationen. Och tänk vilka installationer en videokonstnär skulle kunna göra på en sfär.

NASA har gjort en bra presentationsfilm om tekniken som man kan se här.

Indianapolis Museum of Art publicerar sin statistik på nätet

Det här är ett roligt exempel på hur man kan göra information om ett museum tillgänglig för allmänheten på nätet. Men det handlar inte om presentationer av samlingar eller utställningar. Nej, på Indianapolis Museum of Art:s »Dashboard« kan besökaren förutom vanlig besöksstatistik få reda på hur många vänner museet har på Facebook, hur många kilowattimmar museet förbrukar per dag och hur museet ligger till med årets budget. Väldigt intressant. Och ja, man kan prenumerera på statistiken i sin RSS-läsare.

Från museets egen presentation:
»Welcome to IMA Dashboard, an ongoing effort to measure various aspects of the Museum's performance. We welcome your comments on our progress in serving the IMA's mission. To navigate the Dashboard in particular areas, the tabs at the top of the screen drop down to allow for more detail. The goal of the Dashboard is to seek to quantify and report out on areas of activity of general interest to museum observers and to particular interest to museum studies specialists, colleagues, and patrons.«

”Kinetisk” skulptur på BMW:s museum i München

Vansinnigt snygg animerad skulptur/installation bestående av silverbollar hängande från tunna trådar.



Fler bilder på BMW Car Club of America

Hur kan museerna utnyttja Flickr?

Bridget McKenzie driver bloggen ”Cultural Interpretation & Creative Education”. Hon har skrivit artikeln ”Flickr and museums”, som är den första i en planerad serie om hur museer kan unyttja Web 2.0-tjänster för att kommunicera med sina besökare. Hon skriver om hur institutioner som Library of Congress, Powerhouse Museum och Brooklyn Museum använder sig av Flickr för att göra sina samlingar tillgängliga, berätta om sina utbildningsprojekt, göra reklam för kommande utställningar m.m. på nätet. Hon berättar om tjänsten Flickr Commons, ett system Flickr utvecklat för organisation av historiska fotografier, och om tilläggstjänsterna Moo och Blurb för Flickr där man t.ex. kan designa och trycka sina egna vykort, affischer och böcker. Användarinput

Så är detta något som kommer växa och anammas av svenska museer? Enligt McKenzie visar undersökningar att Web 2.0-tjänser inte är något som efterfrågas av publiken. Det är säkert sant. Gång på gång har museer försökt låta besökarna fortsätta museiupplevelsen utanför museets väggar med hjälp av specialdesignade sajter där besökaren kan få fördjupad information. Med olika resultat. Som jag ser det är de tre mest intressanta sakerna med W2-tjänsterna:

1. Billiga utvecklingskostnader. Tjänsterna är i redan utvecklade och kräver bara en mindre anpassning för att börja användas av museerna.

2. Besökarna är redan där. Facebook har drygt 80 miljoner användare. Flickr är hemligare med sin statistik, men enligt en inte helt vetenskaplig undersökning av The Juicy Cow hade de 6–8 miljoner användare för ett år sedan och drygt en miljard uppladdade bilder.

3. Användarinteraktion. Att besökarna ska aktiveras och själva bidra med eller söka fördjupad information är något man alltid strävar efter när man pproducerar en utställning. Web 2.0-tjänster är helt och hållet uppbyggda på interaktion mellan och information från användarna.

Ljusfilm från CeeLite

En gång för länge, länge sedan (i början av 2000-talet) använde vi enormt mycket så kallad ”ljusfilm” i ett par utställningar jag jobbade med. Det var det coolaste man kunde tänka sig. En tunn, tunn film som man kunde klippa i olika storlekar, sätta svag ström till och den började lysa, som vore det magi. Tyvärr var tekniken inte helt färdig då, utan krånglade en del. Jag vet inte hur dessa ”ljusfilmer” skiljer sig från dem från seklets början, men det är fortfarande en väldigt snygg teknik.

Enligt uppgift finns det ingen CeeLite finns det ingen återförsäljare i Norden, så jag har ingen aning om hurvida det använts i någon utställning här i Sverige.



CeeLites hemsida