Våra elastiska hjärnor

Utställningar som tar sin utgångspunkt i mötet mellan konst och vetenskap gör mig både utled och upprymd. Utled för att det gjorts så många gånger med så tråkigt resultat och upprymd för att jag ändå tror att man kan producera något riktigt intressant utifrån det mötet. Som t.ex. utställningen ”Design and the Elastic Mind”. Den visades under perioden 24 februari till 12 maj på MoMA i New York och curerades av Paola Antonelli. Konceptet och titeln föddes ur tanken att den nya tekniken gjort att den moderna människan fått ett alltmer elastiskt medvetande. Vi multitaskar och nätverkar med människor spridda över hela världen i olika tidszoner. Vi kan snabbt anpassa oss till en rad olika situationer. Verktygen vi använder när vi gör detta är resultaten av vetenskapliga upptäckter, men de har blivit användbara för allmänheten först efter att de behandlats och anpassats för oss av olika typer av designers. Det är alltså designers som kan tolka och omforma den nya nanotekniken, kvantfysiken och andra, för lekmannen, obegripliga tekniker och teorier, och ge dem praktiska tillämpningar.

I ”Design and the Elastic Mind” samlade Antonelli ihop över 200 exempel på produkter och föremål, både konceptuella och färdigproducerade, från hela världen. Tanken var att de särskilda sensibiliteter designer utrustats med gör dem särskilt benägna att producera idéer som ger en föraning om vart utvecklingen är på väg. Resultaten var ofta roliga och tankeväckande på samma gång. En produkt kallades ”After Life” och var ett batteri som drevs av koncentrerade magsafter från en avliden anhörig som man t.ex. kunde använda för att driva en ficklampa eller massagestav; ett säkert sätt att få ett liv efter detta i en värld då många inte längre tror på andra alternativ. En typograf föreställde sig att man skulle injicera bokstäver i spermier, så att varje ekulation blev en sång eller en dikt. Ett mer verklighetsförankrat koncept var en glasbubbla med några getingar i och ett munstycke där man kunde blåsa in luft. Tack vare getingarnas extrema känslighet för dofter kunde de t.ex. känna om den som blåste var gravid eller upptäcka olika typer av cancer. Bina kunde tränas att flyga in i olika utrymmen beroende på vad de kände i dofterna som blåstes in. Min favoritprodukt var dock ”Smell +”, som var ett system av slangar kopplade till kön, armhålor och näsor på två personer som stod på varsin sida av en vägg. Tanken var att systemet ska användas vid en form av blind date där personer väljer partner baserat på den unika kombination av dofter och fermoner som utsöndras av den andres doftcentra.

Utställningen har alltså stängt redan men dess vansinnigt roliga och intressanta sajt finns kvar här. Där presenteras förutom de drygt 200 hundra exemplen i utställlningen ett hundratal ytterligare projekt med en så innovativ navigation att man kan sitta och klicka sig fram hur länge som helst.

Curatorn Paola Antonelli berättade i ett föredrag från 2007 om arbetet med utställningen. En video av föredraget finns på ted.com.

BusinessWeek skrev om utställningen i samband med öppnandet i en artikel betitlad ”Art Museum as Research Lab”.

Via Social Media and Cultural Communication