Introduktion till Google Sketchup

I museivärlden ritar man ofta utställningar med CAD-program. De flesta är väldigt dyra och svåra att lära sig, men det börjar komma billigare och enklare alternativ. Ett av dessa är Google Sketchup, som finns både i betalversion och som nedbantad gratisversion. William Turkel visar i tre ”lektioner” på sin blogg, Digital History Hacks, hur man gör en digital utställningsskiss med enbart gratisprogram, bl.a. Google Sketchup.

Lektion 1
Lektion 2
Lektion 3

Gör utställningar på webben med hjälp av Omeka

Omeka är utvecklat av The Center for History and New Media (CHNM) och Minnesota Historical Society. De beskriver det så här:

”Omeka is a web platform for publishing collections and exhibitions online. Designed for cultural institutions, enthusiasts, and educators, Omeka is easy to install and modify and facilitates community-building around collections and exhibits. It is designed with non-IT specialists in mind, allowing users to focus on content rather than programming.”

Jag kan tillägga att Omeka bygger på öppen källkod och kan laddas ner gratis här. Systemkraven är: Linux, Apacheserver, MySQL 5.0 eller senare, PHP 5.2.x eller senare och ImageMagick. Exempel på projekt som använt sig av systemet är fotoutställningen ”Eminent Domain” produducerad av New York Public Library och ”The Object of History” producerad av the Smithsonian. ”Object of History” verkar vara det projekt som utnyttjar systemet mest och det har också utvecklats tillsammans med CHNM.

En lång beskrivning av hur Omeka fungerar har Dan Cohen skrivit på sin blogg ”Dan Cohen’s Digital Humanities Blog”.

Informativa pappersanimationer

Common Craft specialiserar sig på att göra enkla, informativa animationer med pappersfigurer om hur man t.ex. bloggar, skapar en wiki eller en podcast. Den här animationer visar hur man kommer igång med att dela sina bokmärken via den sociala bokmärkessajten Delicious:

ICOM ordnar mingel hos The Tech i Second Life

Först och främst måste jag erkänna att jag aldrig tidigare varit ”inne” på Second Life. Jag har registrerat mig någon gång och till och med laddad ner programvaran, men har aldrig kommit längre. Jag har inte känt att jag haft någon riktig nytta av det. Men när jag läste om eventet som ICOM höll under internationella museidagen, 18 maj, i år i The Tech Museum of Innovations virtuella lokaler i just Second Life blev jag lite nyfiken, så jag registrade mig igen, laddade ner programvaran och steg in. Det gick snabbt att hitta till museet med hjälp av SL:s sök- och teleporteringsfunktioner. Som jag förstod det var eventet en engångsföreteelse, så ICOM har ingen permanent utställning i museet, men det dröjde inte länge innan jag stötte på en gammal bekant: Science on a Sphere, som jag skrivit om här.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Det virtuella museet kan användas på lite olika sätt. Först och främst är det just ett virtuellt museum där besökaren kan titta på olika utställningar, installationer och föremål; både sådana som är enbart existerar i denna virtuella form och sådana som också finns i verkligheten (som t.ex. diverse fordon utveklade av NASA). Sedan kan man som besökare designa och skapa sina egna utställningar. Det har jag inte testat. Till sist kan man också, som ICOM, bestämma en dag och tidpunkt då man virtuella museimänniskor från hela världen möts och ”minglar” under en särskild tillställning. Allt låter bra och intressant i teorin, men när jag väl är där känner jag mig oengagerad. Men jag ska ge det en chans till.

Den virtuella versionen av The Tech har en egen hemsida, http://thetechvirtual.org/, där man kan läsa mer.

Via Culture virale

Uppdatering: Nina Simon, som driver bloggen Museum 2.0 och som jag nämnt tidigare, var med och utvecklade The Tech:s museum i Second Life. I sin blogg skriver hon så här om projektet:

”The Open Source Museum project at The Tech is a grant-funded grand experiment. The concept is practical: cut the time and expense of exhibit development by creating a social space where exhibit developers from many museums—along with scientists, artists, visitors—can collaborate to design concepts for exhibits. These virtual, polyglot teams will devise experiences that are not hindered by the cultural predilections of any single institution, and hopefully, will reflect a more diverse, inclusive voice and design. The Tech (and other museums down the road) will be able to offer up themes for upcoming major exhibitions, and the best of the concepts developed by the collaborative crew will be realized in the physical institution.

So what does this collaborative platform look like? We’re using a combination of a wiki-style website and a Second Life presence to make it happen. On the website, participants can propose exhibit projects, join teams, and maintain presences for themselves and their exhibits in progress. Those exhibits will be prototyped, discussed, and explored by visitors in virtual form in Second Life. All of the project ideas and virtual creations will be shared under a Creative Commons license, so the content truly is open to all.”

Alltså, för att verkligen utnyttja The Tech:s alla möjligheter ska man starta på dess webbsida och inte i Second Life som jag gjorde. Jag får börja om från början och återkomma.

Läs mer på Museum 2.0

Socialt nätverk för kreatörer

Behance Network är ett socialt nätverk för formgivare, programmerare, arkitekter mm. Där kan man utan kostnad bygga upp en dynamisk portfolio med sina senaste jobb, utbyta idéer och skapa kontakt med andra kreatörer, och till och med få ett jobb via sajtens platsannonser. Webbtjänsten är ännu bara i betaversion, men antalet medlemmar stiger.

En rolig grej är att man ibland bjuder in så kallade ”gästcuratorer” som får välja bland medlemmar i nätverket och sätta samman en sida med sina favoriter. Som en liten webbaserad utställning alltså. Den senaste i raden är Sascha Lewis, en av grundarna till sajten Flavorpill. Här finns hans bidrag. Jag gillar Orgut Caylis fotografier med titeln ”The Sun Always Shines on Coney Island” bäst.

Virtuellt arkeologiskt museum i Neapel

Jag hittar tyvärr inga engelskspråkiga artiklar om det här utan får förlita mig på Google Translates översättningar från spanska och italienska till engelska.

Efter tre års arbete och med en budget på tio miljoner euro öppnade nyligen Museo Archeologico Virtuale (MAV), världens första museum med helt och hållet virtuellt innehåll i Neapel, Italien. Med programvara och utrustning som tidigare använts av armén (lasrar, vr-utrustning, 3-d-scannrar, surroundljud mm) har man i lokaler på 1.500 kvadratmeter återuppbyggt Pompeji, Herculaneum och bebyggelser i Campania.

Målet är att minska på slitaget på de verkliga miljöerna som är i akut tillstånd av förfall, men också att fördjupa upplevelsen för de som besöker dem. ”Anyone who visits the MAV before turning to the excavations will have a perception of the ruins completely different," säger museichefen Valter Ferrara. Företaget Capware Digital Worlds under ledning av Gaetano Capasso, ligger bakom det tekniska arbetet, som baserats på årtionden av arkeologisk forskning i olika delar av världen.

Museet är fyllt till bredden med skärmar, projektorer, lampor, speglar och annan teknik, som styrs av ett och samma (icke namngivna) datasystem. Men den mest intressanta tekniken är ett identifikationssystem, som, om jag förstår det rätt, låter de olika utställningsdelarna identifiera besökaren och anpassa sig efter den som närmar sig. Språket kan till exempel bytas från italienska till engelska när en engelsktalande närmar sig och om ett barn kommer göms erotiska bilder som berättar om bordeller. Det framgår inte exakt hur det går till.

Capware har lagt ut ett album med bilder från utställningen på Picasa.

Uppdatering: Jag mejlade iväg en bildförfrågan till Capware och passade samtidig på att fråga om fler tekniska detaljer, och fick snabbt svar från Mario Capasso. Datorer och projektorer har de köpt, men all mjukvara och mycket av hårdvaran har de producerat själva. Utställningen innehåller hologram, ett hundratal full hd-projektioner, immersiva rum, ultrasoniskt ljud, rfid-taggar som bäres av besökarna (det är alltså så utsällningen kan identifiera de olika besökarna; varje utställningsdel har en sensor som anpassar innehållet till ålder, språk mm), fogscreen, holoscreen och dussintals tryckkänsliga ytor på bord, väggar och golv. Dofter och virtuellt vatten som reagerar på beröring. Men enligt Mario Capasso räcker inte ord till för att beskriva innehållet. Det bör upplevas!

Brooklyn Museum låter alla vara med och göra utställning

I en tidigare post skrev jag om Bridget McKenzies artikel ”Flickr and museums”. Där berättade hon bland annat om Brooklyn Museums ”crowd-curated exhibition”, ”Click”. Den kom till i tre steg. Först bjöd museet in konstnärer via Facebook, Flickr och sin hemsida att skicka in bilder kopplade till den planerade utställningens tema ”Changing Faces of Brooklyn”. Sedan utvecklade museet ett eget system där alla bilder publicerades anonymt på en webbplats varpå allmänheten bjöds in att betygsätta dem. Till sist hängdes själva utställningen så att bildernas placering i utställningen korresponderade med hur högt betyg de fått av besökarna på webbplatsen. ”Click” visas 27 juni till 10 augusti 2008 på Brooklyn Museum. På utställningens webbplats kan man fortfarande titta på alla bidrag och läsa om projektet. En analys av utställningen och dess betydelse finns på Nina Simons blogg Museum 2.0.