När man skulle bygga om Derby Silk Mill till ett museum bjöd man in invånarna, dvs de framtida besökarna, att hjälpa till. Det är en rolig idé, åtminstone om det är ett museum som besökarna känner anknytning till. Jag är inblandad i museiprojektet The Unstraight Museum, ett virtuellt museum vars samlingar består av bidrag från HBTQI-personer från hela världen. Nyligen har det framförts en motion i Sveriges riksdag att upplåta fysiska lokaler åt TUM och då vore det roligt om man på samma sätt som man bjudit in personer att bygga upp det digitala museet bjöd in dem att bygga det fysiska.
Re:Make the Museum (10 minute cut) from Owen Davies on Vimeo.
Monday, April 20, 2015
Friday, June 17, 2011
Bra idé
Bland alla mer eller mindre (miss)lyckade interaktiva stationer i Gandhiutställningen i Gandhi Smriti, New Delhi fastnade jag vid den här ganska enkla effekten. En film visad i ett rör klätt med speglar. Analogt och fint.
Typogravfi
En sommar i gymnasiet jobbade jag som hantlangare åt en stensättare. Hela dagarna körde jag fram skottkärror fyllda med gatstenar för att se till att han aldrig saknade stenar att lägga ut. Förutom att lägga gatsten tillverkade han också gravstenar. Då klistrade han fast ganska illa utskurna bokstäver i något slags gummimaterial på en polerad stenkaka, blästrade ytan med sand och tog sedan bort bokstäverna. Där gummit suttit fanns nu blanka bokstäver som reste sig över den matta, blästrade ytan. Det blev funktionella, men inte särskilt vackra gravstenar.
När jag var i Warsawa nyligen besökte jag kyrkogården där Marie Sklodowska Curies föräldrar och syskon är begravda. Där har man ett helt annat förhållande till det här med gravar och gravstenar. Gravarna är väl underhållna trots att de är gamla och konstfärdigheten i deras utförande är otrolig. Jag fäste mig särskilt vid den typografiska glädjen i texten på stenarna. Här finns det inga trötta, hafsigt gjorda bokstäver utan levande, uttrycksfulla fyper som berättar att den som ligger begravd här var en konstnärssjäl och ville att eftervärlden skall veta det.
När jag var i Warsawa nyligen besökte jag kyrkogården där Marie Sklodowska Curies föräldrar och syskon är begravda. Där har man ett helt annat förhållande till det här med gravar och gravstenar. Gravarna är väl underhållna trots att de är gamla och konstfärdigheten i deras utförande är otrolig. Jag fäste mig särskilt vid den typografiska glädjen i texten på stenarna. Här finns det inga trötta, hafsigt gjorda bokstäver utan levande, uttrycksfulla fyper som berättar att den som ligger begravd här var en konstnärssjäl och ville att eftervärlden skall veta det.
Wednesday, April 20, 2011
MoMA:s iPad-app
Bloggen Hyperallergic, skriver om MoMA:s nya iPad-app. Via den kan man ladda ner böcker och utställningskataloger museet publicerat genom åren. Anpassade och utökade för iPad. Snyggt.
Saturday, April 16, 2011
Artikel om Google Art Project
Nancy Proctor har skrivit en lång och bra artikel om Google Art Project på Curator-The Museum Journal. Läs den här. Den tar bland annat upp en del kritik som riktats mot projektet. T.ex. att det bara är en väldig liten del av konsten som kan visas på det här sättet eftersom produktionskostnaderna är så dyra. Som jag ser det är det snarare en fördel och något svenska museer borde ta efter. Digitalisera och presentera hellre få föremål på ett genomarbetat sätt än hundratusentals torftigt i tråkiga databaser.
Tuesday, April 12, 2011
Varför skyr svenska museer ljuset?
”Japan” på Östasiatiska museet
Östasiatiska har vackra lokaler med vackert ljusinsläpp. Varför då bygga en bunkerutställning med svarta montrar och låg belysning som saknar kontakt med yttervärlden? Alla föremål kan inte vara ljuskänsliga. Skydda de som är det, men ställ fram de andra i ljuset. Som man gör i t.ex. Musée du Quai Branly.
Musée du Quai Branly, Paris
Och varför den tunga, svarta inredningen? Det är inget jag förknippar med Japan och japansk estetik. Det är istället ljust och lätt, papper och trä. Som det här rummet i Östasiatiska museet:
Konstmuseer visar upp sina verk i vita lokaler med gott om ljus. Sakmuseer visar upp dem i mörka lokaler med ont om ljus. Varför?
Sunday, April 10, 2011
iPhone-app till konstinstallation
Den här ”location aware”-appen verkar tillräckligt rolig att använda för att jag skulle kunna tänka mig att ladda ner och använda den. Det är en audioguide är gjord till en skulpturutställning i en park. Appen känner av var i parken man befinner sig och ändrar spår när man går runt. Besökaren kan också lägga till material i guiden som andra besökare omedelbart kan ta del av.
Scapes Intro from Halsey Burgund on Vimeo.
Scapes Intro from Halsey Burgund on Vimeo.
Wednesday, April 6, 2011
Gammal essä
Den här texten skrev jag för nästan tio år sedan när jag gick en kurs i utställningsgestaltning. Jag skulle nog behöva skriva om den lite för att ta bort en del pinsamheter. Men det vet jag att jag inte kommer orka, så jag publicerar den här i oförändrat skick. Flera av tankarna om konst och utställningar har jag funderat vidare kring och kommer förhoppnings skriva mer om inom kort.
MITT ELLER FOLKETS MUSEUM
För ett par månader sedan besökte jag The 2nd Seoul International Media Art Biennale – me-dia_city seoul 2002. Det var en stor utställning spridd över två våningar i det nyrenoverade Seoul Museum of Art. En lång rad konstnärer från olika länder bidrog med konstverk och installationer löst knutna till biennalens övergripande tema: ”Digital Sublime”. I katalogen skriver man:
”The ’Digital Sublime’ presents the contemporary notion of sublimity in cyberspace in contrast with the moon, which has inspired the same sense of sublimity across all cultures throughout time. The aim of this year’s media biennale is to offer an entirely new experience of aesthetics through this experimental medium of technological art. The overall concept of the exhibition creates an organic representation including the heart, brain, skeleton and skin. media_city seoul 2002 encompasses the latest trends in media art from around the world”
Programförklaringen är föredömligt oklar och gav de medverkande konstnärerna en stor frihet. Få av verken var gjorda speciellt för utställningen; de flesta var gjorda i andra sam-manhang och utvalda av kuratorerna. Spännvidden och kontrasten mellan verken var där-för stor; där fanns allt från oljemålningar och skulpturer till interaktiv multimedia och video-installationer. Ett par exempel bland de runt 80 ”stationerna”: en dator kopplad till två stora plasmaskärmar körde ett program skrivet av John F. Simon, Jr. som skapade en oändlig mängd, ständigt förändrade färgmönster inspirerade av Bauhaus, Mondrian och Paul Klee, och på en bildskärm i ett annat rum visades animerade teckningar av InsertSilence som rörde sig i takt med en låt av Björk – när man pekade på skärmen flyttade sig animationen till punkten man pekat. Det mesta hade en prägel av lekfullhet och associationsrikedom.
Jag tillbringade en och en halv timme i utställningen och jag kunde lätt stannat lika länge till. Jag kan knappt minnas när jag kände samma entusiasm på ett kulturhistoriskt ”sakmuse-um”.
Besöket fick mig att börja fundera på skillnaderna mellan ”sak-” och ”konstmuseer”. Min enda praktiska erfarenhet av utställningsbyggande kommer från att ha arbetat på ”sakmuseer”, men en del projekt jag varit delaktig har till viss del handlat om bildkonst och installationer. Kan man komma fram till vad det var som gjorde multimediautställningen intressantare och mer tillgänglig för besökaren än de flesta ”sakmuseer” genom att jämföra de olika typerna av utställningar? Det enkla svaret är att Seoulutställningen var roligare tack vare att det fanns en massa apparater att trycka på och en massa filmer att titta på. Men det vore att göra det lätt för sig. Det finns ofta datorer och filmer i sakutställningar idag, men de behöver inte vara särskilt inspirerande för det. Kan man inte istället reda ut de här frågorna genom att analysera några av utställningens olika beståndsdelar, som historien, sättet att pre-sentera föremålen och användandet av multimedia? Och kan man vidare inte med hjälp av den-na analys se om det finns någonting sakmuseer kan lära sig av konstmuseer när det gäller att utforma sina utställningar? Jag ska försöka.
Innan jag fortsätter kanske jag ska säga att jag inte syftar på British Museum eller Louv-ren när jag talar om ”konstutställningar”, det krävs inga analyser varför man kan gå om-kring på sådana konstmuseer i flera timmar. Nej, det handlar om utställningar av ”ny” konst och installationer, som jag här låter representeras av The 2nd Seoul International Media Art Bi-ennale (2ndsimab). Med ”sakmuseer” syftar jag främst på kulturhistoriska museer, vars bas-utställningar oftast är strukturerade kronologiskt och som berättar om en historisk period till exempel Historiska museet och Nordiska museet.
När jag besöker basutställningen i ett stort kulturhistoriskt museum blir jag väldigt trött efter bara några minuter. Jag tyngs snabbt ner av utställningens omfång i tid och rum. Jag känner ett tvång att tillgodogöra mig innehållet i så stor utsträckning som möjligt – jag känner tyd-ligt att utställningsteamet har haft en lång och bred historia att berätta och att de klämt in så stor del som möjligt av den med hjälp av föremål och texter. Under vandringen längs utställ-ningens tidsaxel blir bördan tyngre och tyngre. Vid varje monter får man ytterligare en por-tion kunskap som ska fogas till den man fått tidigare. Man försöker hålla reda på årtal, peri-oder, personer, geografi, traditioner osv. tills det får det en att ge upp. Jag orkar oftast inte gå hela vägen från början till slut. Jag vet att man inte nödvändigtvis måste se hela utställning-en, men eftersom den utgör en helhet känner man att man missar något om man inte gör det. Jag känner sig otillfredsställd när jag lämnar museet.
Till skillnad från de flesta sakutställningar fanns det ingen övergripande historia att be-rätta i 2ndsimab. De olika installationerna var löst sammanhållna av temat ”Digital Subli-me”. Man bar inte på en kunskapsbank som skulle byggas upp när man rörde sig i utställ-ningen. Varje ”station” var fristående och självständig. Man skulle kunna besöka utställning-en i en kvart, se tre installationer och sedan känna sig nöjd.
Min erfarenhet säger mig att delarna i en sakutställning inte kan förhålla sig lika fritt till helheten som delarna i en konstutställning. Men jag tycker att man kan närma sig en instal-lationsutställningens struktur på flera sätt. Ett första steg skulle kunna vara den förnyelse av basutställningen på Historiska museet som Kerstin Smeds talade om i en av sina föreläsning-ar. Genom att slänga ut hela den förstelnade basutställningen och ersätta den mot en mängd mindre tillfälliga utställningar, som är så oberoende av varandra att de kan bytas ut och ändras när som helst får man en levande och dynamisk museimiljö. Det skulle också vara ett steg bort från de långa ”snitslade” banorna man byggt i så många andra historiska sakmuse-er. Precis som i 2ndsimab skulle man i det nya Historiska museet kunna besöka utställningen under en ganska kort tid och ändå få med sig en komplett upplevelse.
Jag har en känsla av att man som utställningsproducent också känner sig friare när man gör en utställning som uttryckligen bara skildrar en kortare tidsperiod eller omfattar ett mindre område. De går snabbare och är enklare att göra och man får en känsla av att de varit mer roligare att producera. Där finnas en lekfullhet och experimentlusta man sällan finner i stora basutställningar. Det är ofta de små, tillfälliga utställningarna som ger mest när man besöker stora museer. Det är de som får en att återvända.
De flesta stora museer har ytor för tillfälliga, inlånade utställningar. Men om man skulle bygga sina basutställningar som Smeds förespråkar skulle alla ytor kunna användas för så-dana. Istället för att visa en vandringsutställning på en avsides utställningsyta skulle den kunna placeras mitt bland utställngarna som visar Historiska museets samlingar. På så sätt skulle man kunna skapa samma spännvidd och kontrastverkan som kuratorerna på 2ndsimab fick fram genom att välja ut verk av olika konstnärer från hela världen och ställa bredvid varandra.
Om man går in och tittar på de enskilda föremålen i respektive utställningstyp och ser hur de presenteras tillsammans med historien/temat skulle jag vilja säga att föremålen i konstutställ-ningar ofta är ”passiva” och att de i sakutställningar är ”aktiva”. Med ”aktiva” menar jag att varje föremål är del i den stora berättelsen och på så sätt är kunskapsbärande. Denna kunskap ”strålar” den ut mot besökarna genom den plats den fått i utställningen och den text det kombinerats med. Föremålen i multimediautställningen är passiva såtillvida att de inte förmedlar en berättelse till besökaren. De bär på sin egen mening oberoende av andra föremål i utställningen. Besökaren lämnas att själv tolka dem. Installationerna är i det avse-endet subjektiva; det finns ingen ”sann” tolkning utan de kan betyda olika saker för varje besökare. Ett föremål i ett sakmuseum är istället ”objektivt”; det bär på en historia som är kopplad framåt och bakåt i utställningens historia. Man kan i och för sig ge föremålet en egen tolkning, men om man vill att bitarna ska falla på plats i utställningens pussel är det den för utställningens ”sanna” betydelsen man ska tillgodogöra sig.
Barbara Kirschenblatt menade att man ska bygga ”upplevelsemuseer” Jag minns inte vad hennes definition av ett sådant var, men för mig skulle den beteckningen kunna passa in på konstmuseer. Lagerkrantz-citatet som nämndes vid en föreläsning löd: ”Läsaren skriver 50% av boken”, och på samma sätt skapar besökaren en stor del av föremålens betydelse på ett konstmuseum. Tack vare att föremålet där är passivt stimuleras besökaren att vara aktiv och skapa mening. Känslan när man ”löser” eller kommer fram till en tolkning av installatio-nen/föremålet kan liknas vid en aha-upplevelse. Man skapar ett band eller en koppling till föremålet.
Men det finns naturligtvis nackdelar med 2ndsimab:s sätt att ställa ut föremål också. Tolkningsfriheten kan leda till frustration om man inte finner någon mening i föremålen. Man undrar vad konstnärens intentioner varit. Vi har blivit bortskämda av sakmuseernas etiketter och systematiseringar.
En intressant kombination av sak- och konstmuseers olika sätt att ställa ut är den nya basutställningen ”Möblerade rum” på Nordiska museet. Det är en möbelutställning som handlar om hur vi har bott och möblerat genom tiderna. Jag har inte tittat så noga på den att jag kan ge en djupgående beskrivning, men det korta besöket lämnade mersmak. Såvitt jag kunde se fanns det inga långa texter som skulle ”läras in”. Föremålen presenterades med namn, vilket år de designats och av vem. Ungefär som en skylt vid en installation eller en skulptur. Dessutom var möblerna inte placerade i montrar vilket också knyter an till konst-museitradition. Utställningen var stimulerande och på något sätt kändes det som om man kom närmare föremålen tack vare att texterna var begränsade. Ibland kan förklaringar och historier komma emellan besökaren och utställningen. Det bör alltid finnas en plats i utställ-ningen där man kan fördjupa sig (det kan vara en dator med extra information, en broschyr med längre texter som besökaren får med sig el dyl.), men man ska inte dränka föremålen i information.
Ett annat sätt att kombinera sak- och konstmuseers uttryckssätt vore att helt enkelt inför-liva konstföremål i sakutställningen. Vårt ständiga projekt den här terminen har varit att planera en utställning av osteologiskt material på Historiska museet, och det kom jag att tän-ka på när jag såg en installation på 2ndsimab. I ett litet rum fanns fyra förvrängda dödskallar monterade på de vita väggarna (bild i & ii). Konstnären, Robert Lazzarini, hade skannat in en mänsklig dödskalle och skapat ett tredimensionellt objekt i en dator. Detta ob-jekt hade han sedan förvrängt digitalt på olika sätt. Med hjälp av de förvrängda 3d-objekten gjorde han gjutformar han använde för att låta de digitala skulpturerna få fysisk form. När han tillverkade de förvrängda skallarna använde han sig av benpulver för att de skulle få samma känsla som originalskallen och allra sist målade han dem för att de skulle likna origi-nalskallen i färg. Det vore intressant att låta honom göra något liknande med föremål ur den osteologiska samlingen på Historiska museet och presentera resultatet i en utställning om os-teologi. Det skulle lätta upp utställningens faktatyngd och ge besökaren andrum. Sådana sätt att få besökarna att betrakta föremålen på ett nytt sätt eller ur ett nytt perspektiv är bara ett exempel på vad en konstnärlig tolkning av materialet skulle kunna ge. Konstnärer bjuds ofta in att jobba med delar av utställningar, men min erfarenhet är att resultatet blir oftast sceno-grafier eller liknande, som har en alltför stark koppling till resten av utställningen. Deras verk får inte stå fria och okommenterade.
Vi har inte talat så mycket om användandet av multimedia och interaktivitet i utställningar under kursen, men ämnet har dykt upp. Datorer med interaktiva applikationer har smugit sig in i utställningar och mycket har skrivits om det. Problemet med multimedia är att det är dyrt att utveckla, och eftersom det är ett ganska nytt medium vet man inte riktigt hur den ska produceras för att man ska få valuta för pengarna.
Även när det gäller multimedia hade 2ndsimab fördelar framför sakmuseer. Eftersom den inte behövde vara kunskapsförmedlande kunde den vara mycket mer lekfull och experi-mentell. Ett par exempel: Vid en installation av Yang, Min-Ha projicerades fiskar som sim-made omkring i en låtsasdamm byggd av en mjölkvit glasskiva monterad i golvet. På ett bord bredvid låg en datormus som var kopplad till installationen. Med en pil kunde man ”putta till” fiskarna genom att klicka på dem. När man puttade dem stack de irriterat iväg. Ungefär som om man kastat små stenar på fiskar som simmade vid ytan på en damm. I ett annat rum med en installation av Lee, Kyung-Ho lyste en stor ljuscirkel på en av väggarna. ”Touch the light” stod det på en skylt och när man rörde vid ljuset blev det inte bara en skugga av han-den utan sju skuggor i en kalejdoskopeffekt och när man drog handen snabbt genom ljuset snurrade skuggorna runt och skapade svallvågor. Ungefär som när man rör reflektionen av månen i vatten. Båda installationerna handlade om teknik som härmade naturen, ett slags besjälning av den digitala världen.
Kirschenblatt talade om att museer skulle vara mer som nöjesfält, och för mig innebär det att man ibland ska låta det underhållande ska ta plats framför det undervisande. På samma sätt som man kan låta konstnärer tolka samlingarna i den ”fysiska” delen av utställ-ningen i form av skulpturer eller installationer skulle man kunna konstnärer vara med och producera den ”virtuella” delen. Resultatet behöver inte syfta till att fördjupa och informera, utan bör snarare förhålla sig väldigt fritt till resten av utställningen. För att knyta an till ex-emplen ovan skulle fiskinstallationen kunna varit gjord för en utställning om fiske och ljuscir-keln vara en del av en utställning om månen. Man lär sig ingenting om vare sig fiske eller månen när man använder dem, men ibland är det interaktiviteten i sig som är det viktiga. Man ska se till att besökarna går från att vara blott ”besökare” till att vara ”användare”, som Kirschenblatt sade. Det handlar om att förflytta aktiviteten från utställningen till besökaren. Även om man inte lär sig något av installationerna kan de väcka associationer och få besöka-ren att fundera kring tolkningar av den – precis som man gör på en konstutställning.
Det byggs många bra utställningar på sakmuseer i Sverige, men det byggs också ganska många dåliga. Som utställningsarbetare måste man ständigt utvärdera sina och andras ut-ställningar. Man ska kritisera det som är dåligt och berömma det som är bra. Man måste hela tiden fundera på vad som kan göras bättre till nästa gång man bygger en utställning. Jag vill med den här essän inte påstå att det finns några patenterade lösningar för hur man gör utställningar i sakmuseer roligare eller bättre. Men jag menar att man genom att jämföra dem med konstutställningar kanske kan få en del användbara impulser.
Avslutningsvis vill jag dela med mig av några roliga länkar. En bra egenskap hos multi-media är att den är lätt att förflytta från utställningen till internet. På så sätt kan man enkelt sprida information om den och göra folk intresserade. Flera av konstnärerna som medverka-de i 2ndsimab har lagt ut material på nätet. På http://www.numeral.com/ kan man läsa om John F. Simon, Jr. som skrev programmet som skapade en oändlig mängd färgmönster. En tidigare variant av det programmet presenteras tillammans med flera andra av hans projekt. Om Robert Lazzarinis dödskallar och andra projekt kan man läsa på http://www.pierogi2000.com/flatfile/lazzarins.html. Det finns många roliga små interaktiva applikationer på Yang, Min-Has hemsida: http://21dish.com/, bland annat en variant av ”fiskklickningen”. Till sist har InsertSilence, som gjorde animationerna till Björklåten, en lus-tig hemsida på: http://www.insertsilence.com/.
MITT ELLER FOLKETS MUSEUM
För ett par månader sedan besökte jag The 2nd Seoul International Media Art Biennale – me-dia_city seoul 2002. Det var en stor utställning spridd över två våningar i det nyrenoverade Seoul Museum of Art. En lång rad konstnärer från olika länder bidrog med konstverk och installationer löst knutna till biennalens övergripande tema: ”Digital Sublime”. I katalogen skriver man:
”The ’Digital Sublime’ presents the contemporary notion of sublimity in cyberspace in contrast with the moon, which has inspired the same sense of sublimity across all cultures throughout time. The aim of this year’s media biennale is to offer an entirely new experience of aesthetics through this experimental medium of technological art. The overall concept of the exhibition creates an organic representation including the heart, brain, skeleton and skin. media_city seoul 2002 encompasses the latest trends in media art from around the world”
Programförklaringen är föredömligt oklar och gav de medverkande konstnärerna en stor frihet. Få av verken var gjorda speciellt för utställningen; de flesta var gjorda i andra sam-manhang och utvalda av kuratorerna. Spännvidden och kontrasten mellan verken var där-för stor; där fanns allt från oljemålningar och skulpturer till interaktiv multimedia och video-installationer. Ett par exempel bland de runt 80 ”stationerna”: en dator kopplad till två stora plasmaskärmar körde ett program skrivet av John F. Simon, Jr. som skapade en oändlig mängd, ständigt förändrade färgmönster inspirerade av Bauhaus, Mondrian och Paul Klee, och på en bildskärm i ett annat rum visades animerade teckningar av InsertSilence som rörde sig i takt med en låt av Björk – när man pekade på skärmen flyttade sig animationen till punkten man pekat. Det mesta hade en prägel av lekfullhet och associationsrikedom.
Jag tillbringade en och en halv timme i utställningen och jag kunde lätt stannat lika länge till. Jag kan knappt minnas när jag kände samma entusiasm på ett kulturhistoriskt ”sakmuse-um”.
Besöket fick mig att börja fundera på skillnaderna mellan ”sak-” och ”konstmuseer”. Min enda praktiska erfarenhet av utställningsbyggande kommer från att ha arbetat på ”sakmuseer”, men en del projekt jag varit delaktig har till viss del handlat om bildkonst och installationer. Kan man komma fram till vad det var som gjorde multimediautställningen intressantare och mer tillgänglig för besökaren än de flesta ”sakmuseer” genom att jämföra de olika typerna av utställningar? Det enkla svaret är att Seoulutställningen var roligare tack vare att det fanns en massa apparater att trycka på och en massa filmer att titta på. Men det vore att göra det lätt för sig. Det finns ofta datorer och filmer i sakutställningar idag, men de behöver inte vara särskilt inspirerande för det. Kan man inte istället reda ut de här frågorna genom att analysera några av utställningens olika beståndsdelar, som historien, sättet att pre-sentera föremålen och användandet av multimedia? Och kan man vidare inte med hjälp av den-na analys se om det finns någonting sakmuseer kan lära sig av konstmuseer när det gäller att utforma sina utställningar? Jag ska försöka.
Innan jag fortsätter kanske jag ska säga att jag inte syftar på British Museum eller Louv-ren när jag talar om ”konstutställningar”, det krävs inga analyser varför man kan gå om-kring på sådana konstmuseer i flera timmar. Nej, det handlar om utställningar av ”ny” konst och installationer, som jag här låter representeras av The 2nd Seoul International Media Art Bi-ennale (2ndsimab). Med ”sakmuseer” syftar jag främst på kulturhistoriska museer, vars bas-utställningar oftast är strukturerade kronologiskt och som berättar om en historisk period till exempel Historiska museet och Nordiska museet.
När jag besöker basutställningen i ett stort kulturhistoriskt museum blir jag väldigt trött efter bara några minuter. Jag tyngs snabbt ner av utställningens omfång i tid och rum. Jag känner ett tvång att tillgodogöra mig innehållet i så stor utsträckning som möjligt – jag känner tyd-ligt att utställningsteamet har haft en lång och bred historia att berätta och att de klämt in så stor del som möjligt av den med hjälp av föremål och texter. Under vandringen längs utställ-ningens tidsaxel blir bördan tyngre och tyngre. Vid varje monter får man ytterligare en por-tion kunskap som ska fogas till den man fått tidigare. Man försöker hålla reda på årtal, peri-oder, personer, geografi, traditioner osv. tills det får det en att ge upp. Jag orkar oftast inte gå hela vägen från början till slut. Jag vet att man inte nödvändigtvis måste se hela utställning-en, men eftersom den utgör en helhet känner man att man missar något om man inte gör det. Jag känner sig otillfredsställd när jag lämnar museet.
Till skillnad från de flesta sakutställningar fanns det ingen övergripande historia att be-rätta i 2ndsimab. De olika installationerna var löst sammanhållna av temat ”Digital Subli-me”. Man bar inte på en kunskapsbank som skulle byggas upp när man rörde sig i utställ-ningen. Varje ”station” var fristående och självständig. Man skulle kunna besöka utställning-en i en kvart, se tre installationer och sedan känna sig nöjd.
Min erfarenhet säger mig att delarna i en sakutställning inte kan förhålla sig lika fritt till helheten som delarna i en konstutställning. Men jag tycker att man kan närma sig en instal-lationsutställningens struktur på flera sätt. Ett första steg skulle kunna vara den förnyelse av basutställningen på Historiska museet som Kerstin Smeds talade om i en av sina föreläsning-ar. Genom att slänga ut hela den förstelnade basutställningen och ersätta den mot en mängd mindre tillfälliga utställningar, som är så oberoende av varandra att de kan bytas ut och ändras när som helst får man en levande och dynamisk museimiljö. Det skulle också vara ett steg bort från de långa ”snitslade” banorna man byggt i så många andra historiska sakmuse-er. Precis som i 2ndsimab skulle man i det nya Historiska museet kunna besöka utställningen under en ganska kort tid och ändå få med sig en komplett upplevelse.
Jag har en känsla av att man som utställningsproducent också känner sig friare när man gör en utställning som uttryckligen bara skildrar en kortare tidsperiod eller omfattar ett mindre område. De går snabbare och är enklare att göra och man får en känsla av att de varit mer roligare att producera. Där finnas en lekfullhet och experimentlusta man sällan finner i stora basutställningar. Det är ofta de små, tillfälliga utställningarna som ger mest när man besöker stora museer. Det är de som får en att återvända.
De flesta stora museer har ytor för tillfälliga, inlånade utställningar. Men om man skulle bygga sina basutställningar som Smeds förespråkar skulle alla ytor kunna användas för så-dana. Istället för att visa en vandringsutställning på en avsides utställningsyta skulle den kunna placeras mitt bland utställngarna som visar Historiska museets samlingar. På så sätt skulle man kunna skapa samma spännvidd och kontrastverkan som kuratorerna på 2ndsimab fick fram genom att välja ut verk av olika konstnärer från hela världen och ställa bredvid varandra.
Om man går in och tittar på de enskilda föremålen i respektive utställningstyp och ser hur de presenteras tillsammans med historien/temat skulle jag vilja säga att föremålen i konstutställ-ningar ofta är ”passiva” och att de i sakutställningar är ”aktiva”. Med ”aktiva” menar jag att varje föremål är del i den stora berättelsen och på så sätt är kunskapsbärande. Denna kunskap ”strålar” den ut mot besökarna genom den plats den fått i utställningen och den text det kombinerats med. Föremålen i multimediautställningen är passiva såtillvida att de inte förmedlar en berättelse till besökaren. De bär på sin egen mening oberoende av andra föremål i utställningen. Besökaren lämnas att själv tolka dem. Installationerna är i det avse-endet subjektiva; det finns ingen ”sann” tolkning utan de kan betyda olika saker för varje besökare. Ett föremål i ett sakmuseum är istället ”objektivt”; det bär på en historia som är kopplad framåt och bakåt i utställningens historia. Man kan i och för sig ge föremålet en egen tolkning, men om man vill att bitarna ska falla på plats i utställningens pussel är det den för utställningens ”sanna” betydelsen man ska tillgodogöra sig.
Barbara Kirschenblatt menade att man ska bygga ”upplevelsemuseer” Jag minns inte vad hennes definition av ett sådant var, men för mig skulle den beteckningen kunna passa in på konstmuseer. Lagerkrantz-citatet som nämndes vid en föreläsning löd: ”Läsaren skriver 50% av boken”, och på samma sätt skapar besökaren en stor del av föremålens betydelse på ett konstmuseum. Tack vare att föremålet där är passivt stimuleras besökaren att vara aktiv och skapa mening. Känslan när man ”löser” eller kommer fram till en tolkning av installatio-nen/föremålet kan liknas vid en aha-upplevelse. Man skapar ett band eller en koppling till föremålet.
Men det finns naturligtvis nackdelar med 2ndsimab:s sätt att ställa ut föremål också. Tolkningsfriheten kan leda till frustration om man inte finner någon mening i föremålen. Man undrar vad konstnärens intentioner varit. Vi har blivit bortskämda av sakmuseernas etiketter och systematiseringar.
En intressant kombination av sak- och konstmuseers olika sätt att ställa ut är den nya basutställningen ”Möblerade rum” på Nordiska museet. Det är en möbelutställning som handlar om hur vi har bott och möblerat genom tiderna. Jag har inte tittat så noga på den att jag kan ge en djupgående beskrivning, men det korta besöket lämnade mersmak. Såvitt jag kunde se fanns det inga långa texter som skulle ”läras in”. Föremålen presenterades med namn, vilket år de designats och av vem. Ungefär som en skylt vid en installation eller en skulptur. Dessutom var möblerna inte placerade i montrar vilket också knyter an till konst-museitradition. Utställningen var stimulerande och på något sätt kändes det som om man kom närmare föremålen tack vare att texterna var begränsade. Ibland kan förklaringar och historier komma emellan besökaren och utställningen. Det bör alltid finnas en plats i utställ-ningen där man kan fördjupa sig (det kan vara en dator med extra information, en broschyr med längre texter som besökaren får med sig el dyl.), men man ska inte dränka föremålen i information.
Ett annat sätt att kombinera sak- och konstmuseers uttryckssätt vore att helt enkelt inför-liva konstföremål i sakutställningen. Vårt ständiga projekt den här terminen har varit att planera en utställning av osteologiskt material på Historiska museet, och det kom jag att tän-ka på när jag såg en installation på 2ndsimab. I ett litet rum fanns fyra förvrängda dödskallar monterade på de vita väggarna (bild i & ii). Konstnären, Robert Lazzarini, hade skannat in en mänsklig dödskalle och skapat ett tredimensionellt objekt i en dator. Detta ob-jekt hade han sedan förvrängt digitalt på olika sätt. Med hjälp av de förvrängda 3d-objekten gjorde han gjutformar han använde för att låta de digitala skulpturerna få fysisk form. När han tillverkade de förvrängda skallarna använde han sig av benpulver för att de skulle få samma känsla som originalskallen och allra sist målade han dem för att de skulle likna origi-nalskallen i färg. Det vore intressant att låta honom göra något liknande med föremål ur den osteologiska samlingen på Historiska museet och presentera resultatet i en utställning om os-teologi. Det skulle lätta upp utställningens faktatyngd och ge besökaren andrum. Sådana sätt att få besökarna att betrakta föremålen på ett nytt sätt eller ur ett nytt perspektiv är bara ett exempel på vad en konstnärlig tolkning av materialet skulle kunna ge. Konstnärer bjuds ofta in att jobba med delar av utställningar, men min erfarenhet är att resultatet blir oftast sceno-grafier eller liknande, som har en alltför stark koppling till resten av utställningen. Deras verk får inte stå fria och okommenterade.
Vi har inte talat så mycket om användandet av multimedia och interaktivitet i utställningar under kursen, men ämnet har dykt upp. Datorer med interaktiva applikationer har smugit sig in i utställningar och mycket har skrivits om det. Problemet med multimedia är att det är dyrt att utveckla, och eftersom det är ett ganska nytt medium vet man inte riktigt hur den ska produceras för att man ska få valuta för pengarna.
Även när det gäller multimedia hade 2ndsimab fördelar framför sakmuseer. Eftersom den inte behövde vara kunskapsförmedlande kunde den vara mycket mer lekfull och experi-mentell. Ett par exempel: Vid en installation av Yang, Min-Ha projicerades fiskar som sim-made omkring i en låtsasdamm byggd av en mjölkvit glasskiva monterad i golvet. På ett bord bredvid låg en datormus som var kopplad till installationen. Med en pil kunde man ”putta till” fiskarna genom att klicka på dem. När man puttade dem stack de irriterat iväg. Ungefär som om man kastat små stenar på fiskar som simmade vid ytan på en damm. I ett annat rum med en installation av Lee, Kyung-Ho lyste en stor ljuscirkel på en av väggarna. ”Touch the light” stod det på en skylt och när man rörde vid ljuset blev det inte bara en skugga av han-den utan sju skuggor i en kalejdoskopeffekt och när man drog handen snabbt genom ljuset snurrade skuggorna runt och skapade svallvågor. Ungefär som när man rör reflektionen av månen i vatten. Båda installationerna handlade om teknik som härmade naturen, ett slags besjälning av den digitala världen.
Kirschenblatt talade om att museer skulle vara mer som nöjesfält, och för mig innebär det att man ibland ska låta det underhållande ska ta plats framför det undervisande. På samma sätt som man kan låta konstnärer tolka samlingarna i den ”fysiska” delen av utställ-ningen i form av skulpturer eller installationer skulle man kunna konstnärer vara med och producera den ”virtuella” delen. Resultatet behöver inte syfta till att fördjupa och informera, utan bör snarare förhålla sig väldigt fritt till resten av utställningen. För att knyta an till ex-emplen ovan skulle fiskinstallationen kunna varit gjord för en utställning om fiske och ljuscir-keln vara en del av en utställning om månen. Man lär sig ingenting om vare sig fiske eller månen när man använder dem, men ibland är det interaktiviteten i sig som är det viktiga. Man ska se till att besökarna går från att vara blott ”besökare” till att vara ”användare”, som Kirschenblatt sade. Det handlar om att förflytta aktiviteten från utställningen till besökaren. Även om man inte lär sig något av installationerna kan de väcka associationer och få besöka-ren att fundera kring tolkningar av den – precis som man gör på en konstutställning.
Det byggs många bra utställningar på sakmuseer i Sverige, men det byggs också ganska många dåliga. Som utställningsarbetare måste man ständigt utvärdera sina och andras ut-ställningar. Man ska kritisera det som är dåligt och berömma det som är bra. Man måste hela tiden fundera på vad som kan göras bättre till nästa gång man bygger en utställning. Jag vill med den här essän inte påstå att det finns några patenterade lösningar för hur man gör utställningar i sakmuseer roligare eller bättre. Men jag menar att man genom att jämföra dem med konstutställningar kanske kan få en del användbara impulser.
Avslutningsvis vill jag dela med mig av några roliga länkar. En bra egenskap hos multi-media är att den är lätt att förflytta från utställningen till internet. På så sätt kan man enkelt sprida information om den och göra folk intresserade. Flera av konstnärerna som medverka-de i 2ndsimab har lagt ut material på nätet. På http://www.numeral.com/ kan man läsa om John F. Simon, Jr. som skrev programmet som skapade en oändlig mängd färgmönster. En tidigare variant av det programmet presenteras tillammans med flera andra av hans projekt. Om Robert Lazzarinis dödskallar och andra projekt kan man läsa på http://www.pierogi2000.com/flatfile/lazzarins.html. Det finns många roliga små interaktiva applikationer på Yang, Min-Has hemsida: http://21dish.com/, bland annat en variant av ”fiskklickningen”. Till sist har InsertSilence, som gjorde animationerna till Björklåten, en lus-tig hemsida på: http://www.insertsilence.com/.
Fotopost: National Gallery of Modern Art, New Delhi
Vackert konstmuseum i New Delhi. Eftersom det var fotoförbud fotograferade jag i smyg, så en del bilder blev lite suddiga. Jag hoppas museets kvaliteter kommer fram i alla fall. Indisk modern konst var något jag inte kände till tidigare. Jag tillbringade en dryg timme på museet, men hade gärna varit där en hel dag.
Utställningsbesök: ”Shipping and Shopping” på Sjöhistoriska museet
”Och så skrev jag till min pappa ett brev i Göteborg: ’Snälla pappa, jag är sjösjuk, jag får smörj, det är så gräsligt dålig mat, jag fryser. Kan jag inte få gå i land i Helsingborg och bli sjöman på Göta Kanal istället!’ Jag tänkte mig Göta Kanal med de böjande björkarna och lövträden på kanalen och så gled man sakta fram…”
Denna historia kan man höra den pensionerade sjömannen Fredrik Kylberg berätta i en inspelning i Sjöhistoriska museets nya basutställning ”Shipping & Shopping”. Det är en historisk utställning som sträcker sig från vikingatiden fram till våra dagar. Den berättar om hur varor transporterats sjövägen till Sverige från hela världen och hur det påverkat våra liv. Det är en av museet största utställningssatsningar sedan det öppnade 1938.
Utställningen är placerad på andra våningen i södra flygeln av Ragnar Östbergs hus. Lokalen är vacker med gott om ljusinsläpp. Det mest iögonfallande i är ett antal asymmetriskt utplacerade röda och orange rum med ytterväggar i plast som ska likna fartygskontainrar. Kontainrarna står inträngda i rummet, lite som om de stod i lastrummet på ett fartyg. Framför containrarna och i utrymmena mellan dem står en mängd modellskepp utställda under plexihuvar. Man går omkring i utställningen på upphöjda spångar med nålfiltsmatta som ibland övergår i landgångar i metall. I slutet av utställingen finns en del producerad av Stockholms Hamnar. Den skiljer sig från resten av utställningen både till form och innehåll. Den känns som en illa producerad mässmonter och tillför inget till resten av utställningen. Snarare tvärtom.
Inledningsvis kan man läsa att det finns fem olika delar, eller ”spår”, i utställningen: ”Fartyg”, ”Sjömän”, ”Handel”, ”Hamnar” och ”Möten”. Det är dock svår att få grepp om utställningens innehållsliga struktur och jag saknar jag en översiktskarta där de olika delarna står utsatta. Det finns ingen snitslad väg genom utställningen utan man kan se den i vilken ordning som helst. Man kan dock inte röra sig fritt mellan delarna eftersom det är staket runt spångarna och landgångarna, så ibland måste man ta omvägar för att ta sig någonstans. Det fungerar bra. Man behöver aldrig gå långt och man kan oftast enkelt orientera sig rumsligt och hitta var man ska gå.
Informationen om skeppsmodellerna som står under plexihuvar på golvet har man lagt i ett par kiosker med touchskärmar. På skärmarna finns små bilder på alla båtar utströdda som små lappar. Problemet är att det är ganska svårt att identifiera de fysiska båtarna med de digitala. Bilderna är små och man ser dem från vinklar som skiljer sig från hur man ser dem i verkligheten. En mer erfaren betraktare kan säkert enklare se detaljer och lista ut vilka båtar det är på skärmen, men jag blev mest frustrerad och klickade runt på måfå.
Man kan dra runt, förstora eller trycka på bilderna för att få mer information. När man klickar på en båt kommer det upp en ruta med information om båten (namn, byggår, historia mm) och två ytterligare rutor, en man kan klicka för att få se fler bilder och en man kan klicka på för att få se fler bilder av modellen. När man klickar sig vidare till en av de underkategorierna försvinner all information om båten, även namnet, och man kan bara titta på bilder. Det är inte helt pedagogiskt. En annan funktion som marknadsförts en del är att man kan köpa med sig ett plastkort som man placerar vid sidan av skärmen. Sedan kan man dra digitala bilder av fartyg till kortet som sedan minns vilka bildern man valt. När man kommer hem kan man logga in på museets hemsida och hitta mer information om skeppen. Det är en onödig gimmick. Det kommer ligga många oanvända plastkort och skräpa i besökares skrivbordslådor i framtiden. Det lockande för besökaren är naturligtvis att man kopplat samman det digitala med det fysiska. Det är roligt att dra och släppa bilder från en skärm och de hamnar på ett plastkort som man får ta med sig hem. Problemet är att utdelningen man får inte är lika rolig. Att sitta framför datorn hemma och läsa på om olika fartyg kan man göra utan plastkort. (Edit: Här är en länk till en beskrivning av en liknande multimediaproduktion till Flygvapenmuseet i Linköping. Jag har inte sett det i verkligheten, men av bilderna att döma är det mycket bättre gränssnitt, navigering, layout osv: Länk)
Även om kontainrarna är relativt små som utställningsrum betraktade känns de större när man kommer in i dem , de är ljusa och välupplysta. De olika delarna skiljer sig ganska mycket ifrån varandra gestaltningsmässigt vilket skapar en dynamik i utställningen. Jag hade dock gärna sett att det grafiska var mer konsekvent. Typografin skiljer sig mycket åt delarna emellan. Ibland är skyltarna vita och ibland är texterna tryckta på bakgrundsbilder. Mer konsekvens hade skapat mer harmoni i det lite röriga innehållet. Även texterna skiljer sig i ton och stil från varandra. Dels finns den typen av ganska korta texter som nästan blivit standard i svenska utställningar. Den med frasriktig radbrytning och tilltal som är hämtad från en lärobok i lågstadiet. Det är en typ av text som genast signalerar att det handlar om en utställning på ett museum och som fjärmar besökaren. Det är inte en stil eller ett tilltal man är van vid någon annanstans än på museer. Men det finns också längre resonerande och berättande texter som är välskrivna.
I delen om Fartyg, som inryms i två av kontainrarna, finns det ett överflöd av information om olika båtmodeller. Här omsluts besökaren av information. Innandömena är indelade i ett antal färgglada band som löper i golv, väggar och tak. Varje färg berättar om en viss fartygstyp som följer efter varandra i kronologisk ordning. Det börjar med skepp från vikingatiden och slutar med våra dagars bilfärljor. Många och långa texter berättar om vad fartygen fraktade, hur de var byggda, varför de var konstruerade på ett viss sätt, historier om färder, förlisningar mm mm. Ena väggen är fylld av fartygsmodellen och den andra av bilder och andra föremål. I golvet finns exempel på vad de olika fartygstyperna fraktat och i taket finns flera bilder. Det är oerhört välgjort både innehållsmässigt och grafiskt med tydliga symboler och färger. Även någon som liksom jag är ganska ointresserad av ämnet kan inte låta bli att fascineras och fastna i historien om något gammalt handelshus från 1800-talet. Här har dock textmängden gjort att typstorleken blivit ganska liten. För mig var det inget problem, men jag kan tänka mig att sjöfartsintresserade personer med nedsatt syn inte är lika entusiastiska. I detta överflöd av information kan jag ändå sakna fler översiktliga texter riktade till dem som inte har tid eller lust att ta sig an de långa texterna.
Lika tydlig och strukturerad som delen om fartygen är, lika luddig och rörig är delen som berättar om handeln. Både innehållet och grafiken är splittrad. Fyra av montrarna är numrerade 1, 2, 3 och 4 utan någon tydlig anledning. Det roligaste inslaget är en jordglob som står i mitten med en massa varor runt foten. Varje vara kan skannas med en IR-skanner och när man gör det lyser en bana upp på jordklotet där man ser hur långt varan transporterats från ursprungslandet till Sverige. Tyvärr står inte namnen på de olika länderna eller hamnstäderna utsatta, så det kräver att man kan sin geografi.
Delen om Sjömän är uppdelad i en del om livet för dagens sjömän och en del om livet förr. I den senare delen har man byggt upp en liten scenografi med durk, mast, skeppsratt osv omgärdat av gamla fotografier. Det finns också ett par små kajutor uppbyggda, en gammal och en ny, som skapar antydan till en närvarokänsla, men det är inte tillräckligt för att få en känsla av livet på sjön. Jag hade dessutom gärna sett bilder från hur livet ser ut på sjön i dag, något som lyste med sin frånvaro.
Överhuvudtaget är gestaltningen väldigt polerad och man får ingen verklig känsla av hur livet på sjön verkligen ter sig vare sig förr i tiden eller i dag. Det är så klart svårt att få in saltstänkta vindar och känslan av öppet hav i en utställning. Men tågvirket på durken luktar i alla fall tjära och om man lyssnar på de många lyssnastationerna kan man få en annan doft av sjömanslivet. Fredrik Kylberg, som skickade ett brev till sin far och bad att få slippa jobba på sjön berättar vidare att det väntade ett kortfattat brev från fadern när han kom fram till Helsingborg. Han läste det gråtande i skenet från ett stearinljus: ”Min käre gosse. Den som som har gett sig i leken ska leken tåla. Din pappa.” Han vecklade ihop brevet och spottade på däck ”sedan fattade jag mod och fortsatte och det har jag aldrig ångrat”.
Två av de fem delarna som utlovades i början saknas, ”Hamnen” och ”Möten”. Jag förstår inte varför och det kommenteras inte i utställinngen. Kanske är det meningen att Stockholms hamnars del skulle vara delen om hamnen och att delen om möten på något sätt ska genomsyra hela utställningen. Jag vet inte. Kanske var det något som försvann i sista stund pga tids- eller pengabrist. Kanske var det de delarna som verkligen skulle gett oss en bild om hur det är att arbeta på sjön?
Denna historia kan man höra den pensionerade sjömannen Fredrik Kylberg berätta i en inspelning i Sjöhistoriska museets nya basutställning ”Shipping & Shopping”. Det är en historisk utställning som sträcker sig från vikingatiden fram till våra dagar. Den berättar om hur varor transporterats sjövägen till Sverige från hela världen och hur det påverkat våra liv. Det är en av museet största utställningssatsningar sedan det öppnade 1938.
Utställningen är placerad på andra våningen i södra flygeln av Ragnar Östbergs hus. Lokalen är vacker med gott om ljusinsläpp. Det mest iögonfallande i är ett antal asymmetriskt utplacerade röda och orange rum med ytterväggar i plast som ska likna fartygskontainrar. Kontainrarna står inträngda i rummet, lite som om de stod i lastrummet på ett fartyg. Framför containrarna och i utrymmena mellan dem står en mängd modellskepp utställda under plexihuvar. Man går omkring i utställningen på upphöjda spångar med nålfiltsmatta som ibland övergår i landgångar i metall. I slutet av utställingen finns en del producerad av Stockholms Hamnar. Den skiljer sig från resten av utställningen både till form och innehåll. Den känns som en illa producerad mässmonter och tillför inget till resten av utställningen. Snarare tvärtom.
Inledningsvis kan man läsa att det finns fem olika delar, eller ”spår”, i utställningen: ”Fartyg”, ”Sjömän”, ”Handel”, ”Hamnar” och ”Möten”. Det är dock svår att få grepp om utställningens innehållsliga struktur och jag saknar jag en översiktskarta där de olika delarna står utsatta. Det finns ingen snitslad väg genom utställningen utan man kan se den i vilken ordning som helst. Man kan dock inte röra sig fritt mellan delarna eftersom det är staket runt spångarna och landgångarna, så ibland måste man ta omvägar för att ta sig någonstans. Det fungerar bra. Man behöver aldrig gå långt och man kan oftast enkelt orientera sig rumsligt och hitta var man ska gå.
Informationen om skeppsmodellerna som står under plexihuvar på golvet har man lagt i ett par kiosker med touchskärmar. På skärmarna finns små bilder på alla båtar utströdda som små lappar. Problemet är att det är ganska svårt att identifiera de fysiska båtarna med de digitala. Bilderna är små och man ser dem från vinklar som skiljer sig från hur man ser dem i verkligheten. En mer erfaren betraktare kan säkert enklare se detaljer och lista ut vilka båtar det är på skärmen, men jag blev mest frustrerad och klickade runt på måfå.
Man kan dra runt, förstora eller trycka på bilderna för att få mer information. När man klickar på en båt kommer det upp en ruta med information om båten (namn, byggår, historia mm) och två ytterligare rutor, en man kan klicka för att få se fler bilder och en man kan klicka på för att få se fler bilder av modellen. När man klickar sig vidare till en av de underkategorierna försvinner all information om båten, även namnet, och man kan bara titta på bilder. Det är inte helt pedagogiskt. En annan funktion som marknadsförts en del är att man kan köpa med sig ett plastkort som man placerar vid sidan av skärmen. Sedan kan man dra digitala bilder av fartyg till kortet som sedan minns vilka bildern man valt. När man kommer hem kan man logga in på museets hemsida och hitta mer information om skeppen. Det är en onödig gimmick. Det kommer ligga många oanvända plastkort och skräpa i besökares skrivbordslådor i framtiden. Det lockande för besökaren är naturligtvis att man kopplat samman det digitala med det fysiska. Det är roligt att dra och släppa bilder från en skärm och de hamnar på ett plastkort som man får ta med sig hem. Problemet är att utdelningen man får inte är lika rolig. Att sitta framför datorn hemma och läsa på om olika fartyg kan man göra utan plastkort. (Edit: Här är en länk till en beskrivning av en liknande multimediaproduktion till Flygvapenmuseet i Linköping. Jag har inte sett det i verkligheten, men av bilderna att döma är det mycket bättre gränssnitt, navigering, layout osv: Länk)
Även om kontainrarna är relativt små som utställningsrum betraktade känns de större när man kommer in i dem , de är ljusa och välupplysta. De olika delarna skiljer sig ganska mycket ifrån varandra gestaltningsmässigt vilket skapar en dynamik i utställningen. Jag hade dock gärna sett att det grafiska var mer konsekvent. Typografin skiljer sig mycket åt delarna emellan. Ibland är skyltarna vita och ibland är texterna tryckta på bakgrundsbilder. Mer konsekvens hade skapat mer harmoni i det lite röriga innehållet. Även texterna skiljer sig i ton och stil från varandra. Dels finns den typen av ganska korta texter som nästan blivit standard i svenska utställningar. Den med frasriktig radbrytning och tilltal som är hämtad från en lärobok i lågstadiet. Det är en typ av text som genast signalerar att det handlar om en utställning på ett museum och som fjärmar besökaren. Det är inte en stil eller ett tilltal man är van vid någon annanstans än på museer. Men det finns också längre resonerande och berättande texter som är välskrivna.
I delen om Fartyg, som inryms i två av kontainrarna, finns det ett överflöd av information om olika båtmodeller. Här omsluts besökaren av information. Innandömena är indelade i ett antal färgglada band som löper i golv, väggar och tak. Varje färg berättar om en viss fartygstyp som följer efter varandra i kronologisk ordning. Det börjar med skepp från vikingatiden och slutar med våra dagars bilfärljor. Många och långa texter berättar om vad fartygen fraktade, hur de var byggda, varför de var konstruerade på ett viss sätt, historier om färder, förlisningar mm mm. Ena väggen är fylld av fartygsmodellen och den andra av bilder och andra föremål. I golvet finns exempel på vad de olika fartygstyperna fraktat och i taket finns flera bilder. Det är oerhört välgjort både innehållsmässigt och grafiskt med tydliga symboler och färger. Även någon som liksom jag är ganska ointresserad av ämnet kan inte låta bli att fascineras och fastna i historien om något gammalt handelshus från 1800-talet. Här har dock textmängden gjort att typstorleken blivit ganska liten. För mig var det inget problem, men jag kan tänka mig att sjöfartsintresserade personer med nedsatt syn inte är lika entusiastiska. I detta överflöd av information kan jag ändå sakna fler översiktliga texter riktade till dem som inte har tid eller lust att ta sig an de långa texterna.
Lika tydlig och strukturerad som delen om fartygen är, lika luddig och rörig är delen som berättar om handeln. Både innehållet och grafiken är splittrad. Fyra av montrarna är numrerade 1, 2, 3 och 4 utan någon tydlig anledning. Det roligaste inslaget är en jordglob som står i mitten med en massa varor runt foten. Varje vara kan skannas med en IR-skanner och när man gör det lyser en bana upp på jordklotet där man ser hur långt varan transporterats från ursprungslandet till Sverige. Tyvärr står inte namnen på de olika länderna eller hamnstäderna utsatta, så det kräver att man kan sin geografi.
Delen om Sjömän är uppdelad i en del om livet för dagens sjömän och en del om livet förr. I den senare delen har man byggt upp en liten scenografi med durk, mast, skeppsratt osv omgärdat av gamla fotografier. Det finns också ett par små kajutor uppbyggda, en gammal och en ny, som skapar antydan till en närvarokänsla, men det är inte tillräckligt för att få en känsla av livet på sjön. Jag hade dessutom gärna sett bilder från hur livet ser ut på sjön i dag, något som lyste med sin frånvaro.
Överhuvudtaget är gestaltningen väldigt polerad och man får ingen verklig känsla av hur livet på sjön verkligen ter sig vare sig förr i tiden eller i dag. Det är så klart svårt att få in saltstänkta vindar och känslan av öppet hav i en utställning. Men tågvirket på durken luktar i alla fall tjära och om man lyssnar på de många lyssnastationerna kan man få en annan doft av sjömanslivet. Fredrik Kylberg, som skickade ett brev till sin far och bad att få slippa jobba på sjön berättar vidare att det väntade ett kortfattat brev från fadern när han kom fram till Helsingborg. Han läste det gråtande i skenet från ett stearinljus: ”Min käre gosse. Den som som har gett sig i leken ska leken tåla. Din pappa.” Han vecklade ihop brevet och spottade på däck ”sedan fattade jag mod och fortsatte och det har jag aldrig ångrat”.
Två av de fem delarna som utlovades i början saknas, ”Hamnen” och ”Möten”. Jag förstår inte varför och det kommenteras inte i utställinngen. Kanske är det meningen att Stockholms hamnars del skulle vara delen om hamnen och att delen om möten på något sätt ska genomsyra hela utställningen. Jag vet inte. Kanske var det något som försvann i sista stund pga tids- eller pengabrist. Kanske var det de delarna som verkligen skulle gett oss en bild om hur det är att arbeta på sjön?
Subscribe to:
Posts (Atom)
Posts
