MITT ELLER FOLKETS MUSEUM
För ett par månader sedan besökte jag The 2nd Seoul International Media Art Biennale – me-dia_city seoul 2002. Det var en stor utställning spridd över två våningar i det nyrenoverade Seoul Museum of Art. En lång rad konstnärer från olika länder bidrog med konstverk och installationer löst knutna till biennalens övergripande tema: ”Digital Sublime”. I katalogen skriver man:
”The ’Digital Sublime’ presents the contemporary notion of sublimity in cyberspace in contrast with the moon, which has inspired the same sense of sublimity across all cultures throughout time. The aim of this year’s media biennale is to offer an entirely new experience of aesthetics through this experimental medium of technological art. The overall concept of the exhibition creates an organic representation including the heart, brain, skeleton and skin. media_city seoul 2002 encompasses the latest trends in media art from around the world”
Programförklaringen är föredömligt oklar och gav de medverkande konstnärerna en stor frihet. Få av verken var gjorda speciellt för utställningen; de flesta var gjorda i andra sam-manhang och utvalda av kuratorerna. Spännvidden och kontrasten mellan verken var där-för stor; där fanns allt från oljemålningar och skulpturer till interaktiv multimedia och video-installationer. Ett par exempel bland de runt 80 ”stationerna”: en dator kopplad till två stora plasmaskärmar körde ett program skrivet av John F. Simon, Jr. som skapade en oändlig mängd, ständigt förändrade färgmönster inspirerade av Bauhaus, Mondrian och Paul Klee, och på en bildskärm i ett annat rum visades animerade teckningar av InsertSilence som rörde sig i takt med en låt av Björk – när man pekade på skärmen flyttade sig animationen till punkten man pekat. Det mesta hade en prägel av lekfullhet och associationsrikedom.
Jag tillbringade en och en halv timme i utställningen och jag kunde lätt stannat lika länge till. Jag kan knappt minnas när jag kände samma entusiasm på ett kulturhistoriskt ”sakmuse-um”.
Besöket fick mig att börja fundera på skillnaderna mellan ”sak-” och ”konstmuseer”. Min enda praktiska erfarenhet av utställningsbyggande kommer från att ha arbetat på ”sakmuseer”, men en del projekt jag varit delaktig har till viss del handlat om bildkonst och installationer. Kan man komma fram till vad det var som gjorde multimediautställningen intressantare och mer tillgänglig för besökaren än de flesta ”sakmuseer” genom att jämföra de olika typerna av utställningar? Det enkla svaret är att Seoulutställningen var roligare tack vare att det fanns en massa apparater att trycka på och en massa filmer att titta på. Men det vore att göra det lätt för sig. Det finns ofta datorer och filmer i sakutställningar idag, men de behöver inte vara särskilt inspirerande för det. Kan man inte istället reda ut de här frågorna genom att analysera några av utställningens olika beståndsdelar, som historien, sättet att pre-sentera föremålen och användandet av multimedia? Och kan man vidare inte med hjälp av den-na analys se om det finns någonting sakmuseer kan lära sig av konstmuseer när det gäller att utforma sina utställningar? Jag ska försöka.
Innan jag fortsätter kanske jag ska säga att jag inte syftar på British Museum eller Louv-ren när jag talar om ”konstutställningar”, det krävs inga analyser varför man kan gå om-kring på sådana konstmuseer i flera timmar. Nej, det handlar om utställningar av ”ny” konst och installationer, som jag här låter representeras av The 2nd Seoul International Media Art Bi-ennale (2ndsimab). Med ”sakmuseer” syftar jag främst på kulturhistoriska museer, vars bas-utställningar oftast är strukturerade kronologiskt och som berättar om en historisk period till exempel Historiska museet och Nordiska museet.
När jag besöker basutställningen i ett stort kulturhistoriskt museum blir jag väldigt trött efter bara några minuter. Jag tyngs snabbt ner av utställningens omfång i tid och rum. Jag känner ett tvång att tillgodogöra mig innehållet i så stor utsträckning som möjligt – jag känner tyd-ligt att utställningsteamet har haft en lång och bred historia att berätta och att de klämt in så stor del som möjligt av den med hjälp av föremål och texter. Under vandringen längs utställ-ningens tidsaxel blir bördan tyngre och tyngre. Vid varje monter får man ytterligare en por-tion kunskap som ska fogas till den man fått tidigare. Man försöker hålla reda på årtal, peri-oder, personer, geografi, traditioner osv. tills det får det en att ge upp. Jag orkar oftast inte gå hela vägen från början till slut. Jag vet att man inte nödvändigtvis måste se hela utställning-en, men eftersom den utgör en helhet känner man att man missar något om man inte gör det. Jag känner sig otillfredsställd när jag lämnar museet.
Till skillnad från de flesta sakutställningar fanns det ingen övergripande historia att be-rätta i 2ndsimab. De olika installationerna var löst sammanhållna av temat ”Digital Subli-me”. Man bar inte på en kunskapsbank som skulle byggas upp när man rörde sig i utställ-ningen. Varje ”station” var fristående och självständig. Man skulle kunna besöka utställning-en i en kvart, se tre installationer och sedan känna sig nöjd.
Min erfarenhet säger mig att delarna i en sakutställning inte kan förhålla sig lika fritt till helheten som delarna i en konstutställning. Men jag tycker att man kan närma sig en instal-lationsutställningens struktur på flera sätt. Ett första steg skulle kunna vara den förnyelse av basutställningen på Historiska museet som Kerstin Smeds talade om i en av sina föreläsning-ar. Genom att slänga ut hela den förstelnade basutställningen och ersätta den mot en mängd mindre tillfälliga utställningar, som är så oberoende av varandra att de kan bytas ut och ändras när som helst får man en levande och dynamisk museimiljö. Det skulle också vara ett steg bort från de långa ”snitslade” banorna man byggt i så många andra historiska sakmuse-er. Precis som i 2ndsimab skulle man i det nya Historiska museet kunna besöka utställningen under en ganska kort tid och ändå få med sig en komplett upplevelse.
Jag har en känsla av att man som utställningsproducent också känner sig friare när man gör en utställning som uttryckligen bara skildrar en kortare tidsperiod eller omfattar ett mindre område. De går snabbare och är enklare att göra och man får en känsla av att de varit mer roligare att producera. Där finnas en lekfullhet och experimentlusta man sällan finner i stora basutställningar. Det är ofta de små, tillfälliga utställningarna som ger mest när man besöker stora museer. Det är de som får en att återvända.
De flesta stora museer har ytor för tillfälliga, inlånade utställningar. Men om man skulle bygga sina basutställningar som Smeds förespråkar skulle alla ytor kunna användas för så-dana. Istället för att visa en vandringsutställning på en avsides utställningsyta skulle den kunna placeras mitt bland utställngarna som visar Historiska museets samlingar. På så sätt skulle man kunna skapa samma spännvidd och kontrastverkan som kuratorerna på 2ndsimab fick fram genom att välja ut verk av olika konstnärer från hela världen och ställa bredvid varandra.
Om man går in och tittar på de enskilda föremålen i respektive utställningstyp och ser hur de presenteras tillsammans med historien/temat skulle jag vilja säga att föremålen i konstutställ-ningar ofta är ”passiva” och att de i sakutställningar är ”aktiva”. Med ”aktiva” menar jag att varje föremål är del i den stora berättelsen och på så sätt är kunskapsbärande. Denna kunskap ”strålar” den ut mot besökarna genom den plats den fått i utställningen och den text det kombinerats med. Föremålen i multimediautställningen är passiva såtillvida att de inte förmedlar en berättelse till besökaren. De bär på sin egen mening oberoende av andra föremål i utställningen. Besökaren lämnas att själv tolka dem. Installationerna är i det avse-endet subjektiva; det finns ingen ”sann” tolkning utan de kan betyda olika saker för varje besökare. Ett föremål i ett sakmuseum är istället ”objektivt”; det bär på en historia som är kopplad framåt och bakåt i utställningens historia. Man kan i och för sig ge föremålet en egen tolkning, men om man vill att bitarna ska falla på plats i utställningens pussel är det den för utställningens ”sanna” betydelsen man ska tillgodogöra sig.
Barbara Kirschenblatt menade att man ska bygga ”upplevelsemuseer” Jag minns inte vad hennes definition av ett sådant var, men för mig skulle den beteckningen kunna passa in på konstmuseer. Lagerkrantz-citatet som nämndes vid en föreläsning löd: ”Läsaren skriver 50% av boken”, och på samma sätt skapar besökaren en stor del av föremålens betydelse på ett konstmuseum. Tack vare att föremålet där är passivt stimuleras besökaren att vara aktiv och skapa mening. Känslan när man ”löser” eller kommer fram till en tolkning av installatio-nen/föremålet kan liknas vid en aha-upplevelse. Man skapar ett band eller en koppling till föremålet.
Men det finns naturligtvis nackdelar med 2ndsimab:s sätt att ställa ut föremål också. Tolkningsfriheten kan leda till frustration om man inte finner någon mening i föremålen. Man undrar vad konstnärens intentioner varit. Vi har blivit bortskämda av sakmuseernas etiketter och systematiseringar.
En intressant kombination av sak- och konstmuseers olika sätt att ställa ut är den nya basutställningen ”Möblerade rum” på Nordiska museet. Det är en möbelutställning som handlar om hur vi har bott och möblerat genom tiderna. Jag har inte tittat så noga på den att jag kan ge en djupgående beskrivning, men det korta besöket lämnade mersmak. Såvitt jag kunde se fanns det inga långa texter som skulle ”läras in”. Föremålen presenterades med namn, vilket år de designats och av vem. Ungefär som en skylt vid en installation eller en skulptur. Dessutom var möblerna inte placerade i montrar vilket också knyter an till konst-museitradition. Utställningen var stimulerande och på något sätt kändes det som om man kom närmare föremålen tack vare att texterna var begränsade. Ibland kan förklaringar och historier komma emellan besökaren och utställningen. Det bör alltid finnas en plats i utställ-ningen där man kan fördjupa sig (det kan vara en dator med extra information, en broschyr med längre texter som besökaren får med sig el dyl.), men man ska inte dränka föremålen i information.
Ett annat sätt att kombinera sak- och konstmuseers uttryckssätt vore att helt enkelt inför-liva konstföremål i sakutställningen. Vårt ständiga projekt den här terminen har varit att planera en utställning av osteologiskt material på Historiska museet, och det kom jag att tän-ka på när jag såg en installation på 2ndsimab. I ett litet rum fanns fyra förvrängda dödskallar monterade på de vita väggarna (bild i & ii). Konstnären, Robert Lazzarini, hade skannat in en mänsklig dödskalle och skapat ett tredimensionellt objekt i en dator. Detta ob-jekt hade han sedan förvrängt digitalt på olika sätt. Med hjälp av de förvrängda 3d-objekten gjorde han gjutformar han använde för att låta de digitala skulpturerna få fysisk form. När han tillverkade de förvrängda skallarna använde han sig av benpulver för att de skulle få samma känsla som originalskallen och allra sist målade han dem för att de skulle likna origi-nalskallen i färg. Det vore intressant att låta honom göra något liknande med föremål ur den osteologiska samlingen på Historiska museet och presentera resultatet i en utställning om os-teologi. Det skulle lätta upp utställningens faktatyngd och ge besökaren andrum. Sådana sätt att få besökarna att betrakta föremålen på ett nytt sätt eller ur ett nytt perspektiv är bara ett exempel på vad en konstnärlig tolkning av materialet skulle kunna ge. Konstnärer bjuds ofta in att jobba med delar av utställningar, men min erfarenhet är att resultatet blir oftast sceno-grafier eller liknande, som har en alltför stark koppling till resten av utställningen. Deras verk får inte stå fria och okommenterade.
Vi har inte talat så mycket om användandet av multimedia och interaktivitet i utställningar under kursen, men ämnet har dykt upp. Datorer med interaktiva applikationer har smugit sig in i utställningar och mycket har skrivits om det. Problemet med multimedia är att det är dyrt att utveckla, och eftersom det är ett ganska nytt medium vet man inte riktigt hur den ska produceras för att man ska få valuta för pengarna.
Även när det gäller multimedia hade 2ndsimab fördelar framför sakmuseer. Eftersom den inte behövde vara kunskapsförmedlande kunde den vara mycket mer lekfull och experi-mentell. Ett par exempel: Vid en installation av Yang, Min-Ha projicerades fiskar som sim-made omkring i en låtsasdamm byggd av en mjölkvit glasskiva monterad i golvet. På ett bord bredvid låg en datormus som var kopplad till installationen. Med en pil kunde man ”putta till” fiskarna genom att klicka på dem. När man puttade dem stack de irriterat iväg. Ungefär som om man kastat små stenar på fiskar som simmade vid ytan på en damm. I ett annat rum med en installation av Lee, Kyung-Ho lyste en stor ljuscirkel på en av väggarna. ”Touch the light” stod det på en skylt och när man rörde vid ljuset blev det inte bara en skugga av han-den utan sju skuggor i en kalejdoskopeffekt och när man drog handen snabbt genom ljuset snurrade skuggorna runt och skapade svallvågor. Ungefär som när man rör reflektionen av månen i vatten. Båda installationerna handlade om teknik som härmade naturen, ett slags besjälning av den digitala världen.
Kirschenblatt talade om att museer skulle vara mer som nöjesfält, och för mig innebär det att man ibland ska låta det underhållande ska ta plats framför det undervisande. På samma sätt som man kan låta konstnärer tolka samlingarna i den ”fysiska” delen av utställ-ningen i form av skulpturer eller installationer skulle man kunna konstnärer vara med och producera den ”virtuella” delen. Resultatet behöver inte syfta till att fördjupa och informera, utan bör snarare förhålla sig väldigt fritt till resten av utställningen. För att knyta an till ex-emplen ovan skulle fiskinstallationen kunna varit gjord för en utställning om fiske och ljuscir-keln vara en del av en utställning om månen. Man lär sig ingenting om vare sig fiske eller månen när man använder dem, men ibland är det interaktiviteten i sig som är det viktiga. Man ska se till att besökarna går från att vara blott ”besökare” till att vara ”användare”, som Kirschenblatt sade. Det handlar om att förflytta aktiviteten från utställningen till besökaren. Även om man inte lär sig något av installationerna kan de väcka associationer och få besöka-ren att fundera kring tolkningar av den – precis som man gör på en konstutställning.
Det byggs många bra utställningar på sakmuseer i Sverige, men det byggs också ganska många dåliga. Som utställningsarbetare måste man ständigt utvärdera sina och andras ut-ställningar. Man ska kritisera det som är dåligt och berömma det som är bra. Man måste hela tiden fundera på vad som kan göras bättre till nästa gång man bygger en utställning. Jag vill med den här essän inte påstå att det finns några patenterade lösningar för hur man gör utställningar i sakmuseer roligare eller bättre. Men jag menar att man genom att jämföra dem med konstutställningar kanske kan få en del användbara impulser.
Avslutningsvis vill jag dela med mig av några roliga länkar. En bra egenskap hos multi-media är att den är lätt att förflytta från utställningen till internet. På så sätt kan man enkelt sprida information om den och göra folk intresserade. Flera av konstnärerna som medverka-de i 2ndsimab har lagt ut material på nätet. På http://www.numeral.com/ kan man läsa om John F. Simon, Jr. som skrev programmet som skapade en oändlig mängd färgmönster. En tidigare variant av det programmet presenteras tillammans med flera andra av hans projekt. Om Robert Lazzarinis dödskallar och andra projekt kan man läsa på http://www.pierogi2000.com/flatfile/lazzarins.html. Det finns många roliga små interaktiva applikationer på Yang, Min-Has hemsida: http://21dish.com/, bland annat en variant av ”fiskklickningen”. Till sist har InsertSilence, som gjorde animationerna till Björklåten, en lus-tig hemsida på: http://www.insertsilence.com/.
Posts
No comments:
Post a Comment