”I smell a museum”

Häromdagen hittade jag den här drygt ett år gamla artikeln på washingtonpost.com: ”Is There a Future for Old-Fashined Museums?” av Joel Garreau. Den handlar bland annat om den negativa bilden många har av museer, som mossiga gamla dammsamlare eller ”granite and limestone mausoleums”.

Det kom mig att tänka på en ICOM-konferens jag besökte i Paris 2000. En av föreläsningarna mynnade ut i en diskussion om behovet av en ny definition av museibegreppet. De flesta var överens om att något grundläggande för ett museum var att det ska ha en föremålssamling. Problemet med den definitionen var att den uteslöt vissa science center. Men, menade en representant från ett av dessa, det var okej, de ville ändå inte förknippas med begreppet ”museum”. Det skrämde bort besökarna. Det i sin tur fick mig att tänka på ett par repliker ur The Simpsons:

Bart: I smell a museum.
Homer: Yeah, good things don’t end with ”-eum”, they end with ”-mania” or ”-teria”.

Jag tyckte redan då att begreppsdiskussionen trampade vatten. Det utmynnade i något sorts ställningskrig mellan traditionella museer och science center, och det blev ingen ny definition av museet den dagen.

I sin artikel tar Garreau upp det för mig okända begreppet: ”Idea museum”, och när jag läste om det insåg jag genast att det var det begreppet vi saknat under diskussionen i Paris. Traditionellt brukar man dela upp museer i konstmuseer och sakmuseer. Väldigt kort kan man säga att konstmuseer är museer som visar konst och sakmuseer är alla andra museer. De begreppen fokuserar båda på uppfattningen att museer uppbyggda just kring en föremålssamling. Ett idémuseum, däremot, menar Garreau är ett museum som har ”a message to deliver.” Ett exempel är Newseum, ett museum om nyhetsindustrin som öppnade i Washington 2007, som enligt Garreau är ”entirely wrapped up in issues of ’truth’ and ’reality’. It’s highly dramatic and emotion-laden. And -- like the industries it honors -- a lot of what shows became entirely digital a long time ago”.

Ett idémuseum är alltså ett museum där innehållet ska bära fram en idé, och det kan det egentligen göra helt utan föremål, med hjälp av filmer, ljud, multimediapresentationer mm. Detta skiljer sig i grunden från sakmuseer där själva föremålen är historien, och där målet är att skapa en berättelse om och kontextualisera dem. Begreppet idémuseum kan även omfatta science centers vars kärna är att med hjälp av installationer illustrera naturlagar och vetenskapliga teorier. Jag jobbar själv på ett museum, som har en väldigt liten föremålssamling, och vars basutställning utgår ifrån en diskussion om begreppet ”kreativitet” snarare än att visa upp en föremålssamling. Att sätta etiketten ”idémuseum” på det är ganska befriande och spännande.

Våra elastiska hjärnor

Utställningar som tar sin utgångspunkt i mötet mellan konst och vetenskap gör mig både utled och upprymd. Utled för att det gjorts så många gånger med så tråkigt resultat och upprymd för att jag ändå tror att man kan producera något riktigt intressant utifrån det mötet. Som t.ex. utställningen ”Design and the Elastic Mind”. Den visades under perioden 24 februari till 12 maj på MoMA i New York och curerades av Paola Antonelli. Konceptet och titeln föddes ur tanken att den nya tekniken gjort att den moderna människan fått ett alltmer elastiskt medvetande. Vi multitaskar och nätverkar med människor spridda över hela världen i olika tidszoner. Vi kan snabbt anpassa oss till en rad olika situationer. Verktygen vi använder när vi gör detta är resultaten av vetenskapliga upptäckter, men de har blivit användbara för allmänheten först efter att de behandlats och anpassats för oss av olika typer av designers. Det är alltså designers som kan tolka och omforma den nya nanotekniken, kvantfysiken och andra, för lekmannen, obegripliga tekniker och teorier, och ge dem praktiska tillämpningar.

I ”Design and the Elastic Mind” samlade Antonelli ihop över 200 exempel på produkter och föremål, både konceptuella och färdigproducerade, från hela världen. Tanken var att de särskilda sensibiliteter designer utrustats med gör dem särskilt benägna att producera idéer som ger en föraning om vart utvecklingen är på väg. Resultaten var ofta roliga och tankeväckande på samma gång. En produkt kallades ”After Life” och var ett batteri som drevs av koncentrerade magsafter från en avliden anhörig som man t.ex. kunde använda för att driva en ficklampa eller massagestav; ett säkert sätt att få ett liv efter detta i en värld då många inte längre tror på andra alternativ. En typograf föreställde sig att man skulle injicera bokstäver i spermier, så att varje ekulation blev en sång eller en dikt. Ett mer verklighetsförankrat koncept var en glasbubbla med några getingar i och ett munstycke där man kunde blåsa in luft. Tack vare getingarnas extrema känslighet för dofter kunde de t.ex. känna om den som blåste var gravid eller upptäcka olika typer av cancer. Bina kunde tränas att flyga in i olika utrymmen beroende på vad de kände i dofterna som blåstes in. Min favoritprodukt var dock ”Smell +”, som var ett system av slangar kopplade till kön, armhålor och näsor på två personer som stod på varsin sida av en vägg. Tanken var att systemet ska användas vid en form av blind date där personer väljer partner baserat på den unika kombination av dofter och fermoner som utsöndras av den andres doftcentra.

Utställningen har alltså stängt redan men dess vansinnigt roliga och intressanta sajt finns kvar här. Där presenteras förutom de drygt 200 hundra exemplen i utställlningen ett hundratal ytterligare projekt med en så innovativ navigation att man kan sitta och klicka sig fram hur länge som helst.

Curatorn Paola Antonelli berättade i ett föredrag från 2007 om arbetet med utställningen. En video av föredraget finns på ted.com.

BusinessWeek skrev om utställningen i samband med öppnandet i en artikel betitlad ”Art Museum as Research Lab”.

Via Social Media and Cultural Communication

Museernas roll i framtiden enligt Ross Dawson

Ross Dawson skriver bloggen Trends in the Living Network och är CEO för Advanced Human Technologies. Han jobbar egentligen inte med museer, men blev i våras inbjuden av Powerhouse Museum i Sydney till ett ”Future Directions Forum”. Museet firade att de funnits 20 år på sin nuvarande plats och man frågade sig hur verksamheten skulle se ut i framtiden. I artikeln ”Thinking about the future of museums: fourteen key issues” sammanfattar han sina egna funderingar efter seminariet. Det är en läsvärd artikel som under 14 rubriker sätter fingret på några intressanta spörsmål för museer i dag och i framtiden. Några exempel är ”Entertainment vs Education and onto Experience”, ”Speed of Response”, ”Physical vs Virtual” och ”From interacting with exhibits to interacting with people”.

Introduktion till Google Sketchup

I museivärlden ritar man ofta utställningar med CAD-program. De flesta är väldigt dyra och svåra att lära sig, men det börjar komma billigare och enklare alternativ. Ett av dessa är Google Sketchup, som finns både i betalversion och som nedbantad gratisversion. William Turkel visar i tre ”lektioner” på sin blogg, Digital History Hacks, hur man gör en digital utställningsskiss med enbart gratisprogram, bl.a. Google Sketchup.

Lektion 1
Lektion 2
Lektion 3

Gör utställningar på webben med hjälp av Omeka

Omeka är utvecklat av The Center for History and New Media (CHNM) och Minnesota Historical Society. De beskriver det så här:

”Omeka is a web platform for publishing collections and exhibitions online. Designed for cultural institutions, enthusiasts, and educators, Omeka is easy to install and modify and facilitates community-building around collections and exhibits. It is designed with non-IT specialists in mind, allowing users to focus on content rather than programming.”

Jag kan tillägga att Omeka bygger på öppen källkod och kan laddas ner gratis här. Systemkraven är: Linux, Apacheserver, MySQL 5.0 eller senare, PHP 5.2.x eller senare och ImageMagick. Exempel på projekt som använt sig av systemet är fotoutställningen ”Eminent Domain” produducerad av New York Public Library och ”The Object of History” producerad av the Smithsonian. ”Object of History” verkar vara det projekt som utnyttjar systemet mest och det har också utvecklats tillsammans med CHNM.

En lång beskrivning av hur Omeka fungerar har Dan Cohen skrivit på sin blogg ”Dan Cohen’s Digital Humanities Blog”.

Informativa pappersanimationer

Common Craft specialiserar sig på att göra enkla, informativa animationer med pappersfigurer om hur man t.ex. bloggar, skapar en wiki eller en podcast. Den här animationer visar hur man kommer igång med att dela sina bokmärken via den sociala bokmärkessajten Delicious:

ICOM ordnar mingel hos The Tech i Second Life

Först och främst måste jag erkänna att jag aldrig tidigare varit ”inne” på Second Life. Jag har registrerat mig någon gång och till och med laddad ner programvaran, men har aldrig kommit längre. Jag har inte känt att jag haft någon riktig nytta av det. Men när jag läste om eventet som ICOM höll under internationella museidagen, 18 maj, i år i The Tech Museum of Innovations virtuella lokaler i just Second Life blev jag lite nyfiken, så jag registrade mig igen, laddade ner programvaran och steg in. Det gick snabbt att hitta till museet med hjälp av SL:s sök- och teleporteringsfunktioner. Som jag förstod det var eventet en engångsföreteelse, så ICOM har ingen permanent utställning i museet, men det dröjde inte länge innan jag stötte på en gammal bekant: Science on a Sphere, som jag skrivit om här.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Det virtuella museet kan användas på lite olika sätt. Först och främst är det just ett virtuellt museum där besökaren kan titta på olika utställningar, installationer och föremål; både sådana som är enbart existerar i denna virtuella form och sådana som också finns i verkligheten (som t.ex. diverse fordon utveklade av NASA). Sedan kan man som besökare designa och skapa sina egna utställningar. Det har jag inte testat. Till sist kan man också, som ICOM, bestämma en dag och tidpunkt då man virtuella museimänniskor från hela världen möts och ”minglar” under en särskild tillställning. Allt låter bra och intressant i teorin, men när jag väl är där känner jag mig oengagerad. Men jag ska ge det en chans till.

Den virtuella versionen av The Tech har en egen hemsida, http://thetechvirtual.org/, där man kan läsa mer.

Via Culture virale

Uppdatering: Nina Simon, som driver bloggen Museum 2.0 och som jag nämnt tidigare, var med och utvecklade The Tech:s museum i Second Life. I sin blogg skriver hon så här om projektet:

”The Open Source Museum project at The Tech is a grant-funded grand experiment. The concept is practical: cut the time and expense of exhibit development by creating a social space where exhibit developers from many museums—along with scientists, artists, visitors—can collaborate to design concepts for exhibits. These virtual, polyglot teams will devise experiences that are not hindered by the cultural predilections of any single institution, and hopefully, will reflect a more diverse, inclusive voice and design. The Tech (and other museums down the road) will be able to offer up themes for upcoming major exhibitions, and the best of the concepts developed by the collaborative crew will be realized in the physical institution.

So what does this collaborative platform look like? We’re using a combination of a wiki-style website and a Second Life presence to make it happen. On the website, participants can propose exhibit projects, join teams, and maintain presences for themselves and their exhibits in progress. Those exhibits will be prototyped, discussed, and explored by visitors in virtual form in Second Life. All of the project ideas and virtual creations will be shared under a Creative Commons license, so the content truly is open to all.”

Alltså, för att verkligen utnyttja The Tech:s alla möjligheter ska man starta på dess webbsida och inte i Second Life som jag gjorde. Jag får börja om från början och återkomma.

Läs mer på Museum 2.0

Socialt nätverk för kreatörer

Behance Network är ett socialt nätverk för formgivare, programmerare, arkitekter mm. Där kan man utan kostnad bygga upp en dynamisk portfolio med sina senaste jobb, utbyta idéer och skapa kontakt med andra kreatörer, och till och med få ett jobb via sajtens platsannonser. Webbtjänsten är ännu bara i betaversion, men antalet medlemmar stiger.

En rolig grej är att man ibland bjuder in så kallade ”gästcuratorer” som får välja bland medlemmar i nätverket och sätta samman en sida med sina favoriter. Som en liten webbaserad utställning alltså. Den senaste i raden är Sascha Lewis, en av grundarna till sajten Flavorpill. Här finns hans bidrag. Jag gillar Orgut Caylis fotografier med titeln ”The Sun Always Shines on Coney Island” bäst.

Virtuellt arkeologiskt museum i Neapel

Jag hittar tyvärr inga engelskspråkiga artiklar om det här utan får förlita mig på Google Translates översättningar från spanska och italienska till engelska.

Efter tre års arbete och med en budget på tio miljoner euro öppnade nyligen Museo Archeologico Virtuale (MAV), världens första museum med helt och hållet virtuellt innehåll i Neapel, Italien. Med programvara och utrustning som tidigare använts av armén (lasrar, vr-utrustning, 3-d-scannrar, surroundljud mm) har man i lokaler på 1.500 kvadratmeter återuppbyggt Pompeji, Herculaneum och bebyggelser i Campania.

Målet är att minska på slitaget på de verkliga miljöerna som är i akut tillstånd av förfall, men också att fördjupa upplevelsen för de som besöker dem. ”Anyone who visits the MAV before turning to the excavations will have a perception of the ruins completely different," säger museichefen Valter Ferrara. Företaget Capware Digital Worlds under ledning av Gaetano Capasso, ligger bakom det tekniska arbetet, som baserats på årtionden av arkeologisk forskning i olika delar av världen.

Museet är fyllt till bredden med skärmar, projektorer, lampor, speglar och annan teknik, som styrs av ett och samma (icke namngivna) datasystem. Men den mest intressanta tekniken är ett identifikationssystem, som, om jag förstår det rätt, låter de olika utställningsdelarna identifiera besökaren och anpassa sig efter den som närmar sig. Språket kan till exempel bytas från italienska till engelska när en engelsktalande närmar sig och om ett barn kommer göms erotiska bilder som berättar om bordeller. Det framgår inte exakt hur det går till.

Capware har lagt ut ett album med bilder från utställningen på Picasa.

Uppdatering: Jag mejlade iväg en bildförfrågan till Capware och passade samtidig på att fråga om fler tekniska detaljer, och fick snabbt svar från Mario Capasso. Datorer och projektorer har de köpt, men all mjukvara och mycket av hårdvaran har de producerat själva. Utställningen innehåller hologram, ett hundratal full hd-projektioner, immersiva rum, ultrasoniskt ljud, rfid-taggar som bäres av besökarna (det är alltså så utsällningen kan identifiera de olika besökarna; varje utställningsdel har en sensor som anpassar innehållet till ålder, språk mm), fogscreen, holoscreen och dussintals tryckkänsliga ytor på bord, väggar och golv. Dofter och virtuellt vatten som reagerar på beröring. Men enligt Mario Capasso räcker inte ord till för att beskriva innehållet. Det bör upplevas!

Brooklyn Museum låter alla vara med och göra utställning

I en tidigare post skrev jag om Bridget McKenzies artikel ”Flickr and museums”. Där berättade hon bland annat om Brooklyn Museums ”crowd-curated exhibition”, ”Click”. Den kom till i tre steg. Först bjöd museet in konstnärer via Facebook, Flickr och sin hemsida att skicka in bilder kopplade till den planerade utställningens tema ”Changing Faces of Brooklyn”. Sedan utvecklade museet ett eget system där alla bilder publicerades anonymt på en webbplats varpå allmänheten bjöds in att betygsätta dem. Till sist hängdes själva utställningen så att bildernas placering i utställningen korresponderade med hur högt betyg de fått av besökarna på webbplatsen. ”Click” visas 27 juni till 10 augusti 2008 på Brooklyn Museum. På utställningens webbplats kan man fortfarande titta på alla bidrag och läsa om projektet. En analys av utställningen och dess betydelse finns på Nina Simons blogg Museum 2.0.