Varför skyr svenska museer ljuset?

”Japan” på Östasiatiska museet

Östasiatiska har vackra lokaler med vackert ljusinsläpp. Varför då bygga en bunkerutställning med svarta montrar och låg belysning som saknar kontakt med yttervärlden? Alla föremål kan inte vara ljuskänsliga. Skydda de som är det, men ställ fram de andra i ljuset. Som man gör i t.ex. Musée du Quai Branly.

Musée du Quai Branly, Paris

Och varför den tunga, svarta inredningen? Det är inget jag förknippar med Japan och japansk estetik. Det är istället ljust och lätt, papper och trä. Som det här rummet i Östasiatiska museet:

Konstmuseer visar upp sina verk i vita lokaler med gott om ljus. Sakmuseer visar upp dem i mörka lokaler med ont om ljus. Varför?

BMW Museum har stålar

Jag har skrivit om BMW Museum tidigare. Jag är inte så intresserad av innehållet, men fascineras av vad man kan åstadkomma med en till synes oändlig budget. Javier Pes skriver om deras ”media walls” i en recension på Exhibitfiles. Det verkar handla väggar av frostat glas med miljontals LED-lampor som skapar en illusion av att hela rummet rör sig. Inte bara dyrt, utan snyggt och smart också.

Virtuellt arkeologiskt museum i Neapel

Jag hittar tyvärr inga engelskspråkiga artiklar om det här utan får förlita mig på Google Translates översättningar från spanska och italienska till engelska.

Efter tre års arbete och med en budget på tio miljoner euro öppnade nyligen Museo Archeologico Virtuale (MAV), världens första museum med helt och hållet virtuellt innehåll i Neapel, Italien. Med programvara och utrustning som tidigare använts av armén (lasrar, vr-utrustning, 3-d-scannrar, surroundljud mm) har man i lokaler på 1.500 kvadratmeter återuppbyggt Pompeji, Herculaneum och bebyggelser i Campania.

Målet är att minska på slitaget på de verkliga miljöerna som är i akut tillstånd av förfall, men också att fördjupa upplevelsen för de som besöker dem. ”Anyone who visits the MAV before turning to the excavations will have a perception of the ruins completely different," säger museichefen Valter Ferrara. Företaget Capware Digital Worlds under ledning av Gaetano Capasso, ligger bakom det tekniska arbetet, som baserats på årtionden av arkeologisk forskning i olika delar av världen.

Museet är fyllt till bredden med skärmar, projektorer, lampor, speglar och annan teknik, som styrs av ett och samma (icke namngivna) datasystem. Men den mest intressanta tekniken är ett identifikationssystem, som, om jag förstår det rätt, låter de olika utställningsdelarna identifiera besökaren och anpassa sig efter den som närmar sig. Språket kan till exempel bytas från italienska till engelska när en engelsktalande närmar sig och om ett barn kommer göms erotiska bilder som berättar om bordeller. Det framgår inte exakt hur det går till.

Capware har lagt ut ett album med bilder från utställningen på Picasa.

Uppdatering: Jag mejlade iväg en bildförfrågan till Capware och passade samtidig på att fråga om fler tekniska detaljer, och fick snabbt svar från Mario Capasso. Datorer och projektorer har de köpt, men all mjukvara och mycket av hårdvaran har de producerat själva. Utställningen innehåller hologram, ett hundratal full hd-projektioner, immersiva rum, ultrasoniskt ljud, rfid-taggar som bäres av besökarna (det är alltså så utsällningen kan identifiera de olika besökarna; varje utställningsdel har en sensor som anpassar innehållet till ålder, språk mm), fogscreen, holoscreen och dussintals tryckkänsliga ytor på bord, väggar och golv. Dofter och virtuellt vatten som reagerar på beröring. Men enligt Mario Capasso räcker inte ord till för att beskriva innehållet. Det bör upplevas!

Ljusfilm från CeeLite

En gång för länge, länge sedan (i början av 2000-talet) använde vi enormt mycket så kallad ”ljusfilm” i ett par utställningar jag jobbade med. Det var det coolaste man kunde tänka sig. En tunn, tunn film som man kunde klippa i olika storlekar, sätta svag ström till och den började lysa, som vore det magi. Tyvärr var tekniken inte helt färdig då, utan krånglade en del. Jag vet inte hur dessa ”ljusfilmer” skiljer sig från dem från seklets början, men det är fortfarande en väldigt snygg teknik.

Enligt uppgift finns det ingen CeeLite finns det ingen återförsäljare i Norden, så jag har ingen aning om hurvida det använts i någon utställning här i Sverige.



CeeLites hemsida