Fotopost: National Gallery of Modern Art, New Delhi

Vackert konstmuseum i New Delhi. Eftersom det var fotoförbud fotograferade jag i smyg, så en del bilder blev lite suddiga. Jag hoppas museets kvaliteter kommer fram i alla fall. Indisk modern konst var något jag inte kände till tidigare. Jag tillbringade en dryg timme på museet, men hade gärna varit där en hel dag.

Muffinspresidenter

Jag gillar när man använder udda material i utställningar. Här gör konstnären Zilly Rosen ett porträtt av Barack Obama och Abraham Lincoln på Smithsonian American Art Museum. Av muffins. Kul?

Våra elastiska hjärnor

Utställningar som tar sin utgångspunkt i mötet mellan konst och vetenskap gör mig både utled och upprymd. Utled för att det gjorts så många gånger med så tråkigt resultat och upprymd för att jag ändå tror att man kan producera något riktigt intressant utifrån det mötet. Som t.ex. utställningen ”Design and the Elastic Mind”. Den visades under perioden 24 februari till 12 maj på MoMA i New York och curerades av Paola Antonelli. Konceptet och titeln föddes ur tanken att den nya tekniken gjort att den moderna människan fått ett alltmer elastiskt medvetande. Vi multitaskar och nätverkar med människor spridda över hela världen i olika tidszoner. Vi kan snabbt anpassa oss till en rad olika situationer. Verktygen vi använder när vi gör detta är resultaten av vetenskapliga upptäckter, men de har blivit användbara för allmänheten först efter att de behandlats och anpassats för oss av olika typer av designers. Det är alltså designers som kan tolka och omforma den nya nanotekniken, kvantfysiken och andra, för lekmannen, obegripliga tekniker och teorier, och ge dem praktiska tillämpningar.

I ”Design and the Elastic Mind” samlade Antonelli ihop över 200 exempel på produkter och föremål, både konceptuella och färdigproducerade, från hela världen. Tanken var att de särskilda sensibiliteter designer utrustats med gör dem särskilt benägna att producera idéer som ger en föraning om vart utvecklingen är på väg. Resultaten var ofta roliga och tankeväckande på samma gång. En produkt kallades ”After Life” och var ett batteri som drevs av koncentrerade magsafter från en avliden anhörig som man t.ex. kunde använda för att driva en ficklampa eller massagestav; ett säkert sätt att få ett liv efter detta i en värld då många inte längre tror på andra alternativ. En typograf föreställde sig att man skulle injicera bokstäver i spermier, så att varje ekulation blev en sång eller en dikt. Ett mer verklighetsförankrat koncept var en glasbubbla med några getingar i och ett munstycke där man kunde blåsa in luft. Tack vare getingarnas extrema känslighet för dofter kunde de t.ex. känna om den som blåste var gravid eller upptäcka olika typer av cancer. Bina kunde tränas att flyga in i olika utrymmen beroende på vad de kände i dofterna som blåstes in. Min favoritprodukt var dock ”Smell +”, som var ett system av slangar kopplade till kön, armhålor och näsor på två personer som stod på varsin sida av en vägg. Tanken var att systemet ska användas vid en form av blind date där personer väljer partner baserat på den unika kombination av dofter och fermoner som utsöndras av den andres doftcentra.

Utställningen har alltså stängt redan men dess vansinnigt roliga och intressanta sajt finns kvar här. Där presenteras förutom de drygt 200 hundra exemplen i utställlningen ett hundratal ytterligare projekt med en så innovativ navigation att man kan sitta och klicka sig fram hur länge som helst.

Curatorn Paola Antonelli berättade i ett föredrag från 2007 om arbetet med utställningen. En video av föredraget finns på ted.com.

BusinessWeek skrev om utställningen i samband med öppnandet i en artikel betitlad ”Art Museum as Research Lab”.

Via Social Media and Cultural Communication

Picassos ”Guernica” får en ny dimension

I ett projekt som bär släktskap med Peter Greenaways behandling av da Vincis ”Nattvarden” har Lena Gieseke gjort en 3D-version av Picassos ”Guernica”, animerat den och lagt till specialskriven musik. Programmen Maya, Shake och Photoshop användes för projektet.

I en presentation skriver Lena Gieseke bland annat att idén till animationen fick hon från att lägga pussel med kända målningar som motiv. När man lägger pussel studerar man motivet väldigt noggrannt och man lägger märke till saker man inte skulle göra annars. Målet med 3D-renderingen av målningen är att betraktaren på samma sätt ska upptäcka nya saker och se verket ur ett nytt perspektiv.

Jag tycker om det. Det är naturligtvis inte i lika bra som Greenaways omtolkning av ”Nattvarden”, som gjorde en mycket grundligare omarbetning både visuellt och intellektuellt av sitt objekt, men Giesekes omgestaltning av ”Guernica” är ganska genial i sin enkelhet. Tittar man på animeringen löses målningen upp mer eller mindre sömlöst och man glider omedvetet från originalmålningen till datorvärlden. Jag kommer att tänka på Kurosawas kortfilm om van Gogh från filmen ”Drömmar” där han återskapat några av konstnärens tavlor i verkliga miljöer.

Peter Greenaway remixar Leonardo da Vincis »Nattvarden«

För knappa två veckor sedan samlades liten, noga utvald skara konstexperter, milanesiska dignitärer och munkar i Santa Maria delle Grazies refektorium för att bevittna en multimediashow projicerad över Leonardo da Vincis ”Nattvarden”. Under 20 minuter kom målningen till liv som ett tredimensionellt hologram där solen steg upp och gick ned, och där färgerna förstärktes, förändrades och försvann, till tonerna av specialskriven musik som strömmade från dolda högtalare.

Tillställningen är andra delen i konstnären och filmarens Peter Greenaways storslagna projekt där han vill ”tygla” laptopgenerationens teknik och använda den för att utbilda ett ”visuellt analfabet” samhälle. Han vill hjälpa folk att återupptäcka konst som förlorat sitt värde och som man oftast möter på ”chokladaskar och på t-shirts”. Målet är att utforska möjligheten av interaktion mellan 113 års filmande och 8.000 års målande. Den första delen baserades på Rembrandts ”Nattvakten” och blev filmen ”Nightwatching”, och kommande önskeobjekt är till exempel Picassos ”Guernica” och Jackson Pollocks ”One: Number 31, 1950”.

Vägen till genomförandet var lång och besvärlig och passerade bara knappt mellan protesterande konsthistoriker och kulturdignitärer. Vissa experter var förvisso positiva och menade bland annat att Greenaway skulle återupprätta konstverket efter att Dan Brown ”smutsat ned” genom att reducera det till en del i intrigen i romanen "Da Vincikoden”, men ännu fler ansåg att projektet riskerade att fysiskt skada konstverket eller utnyttja det på ett otillbörligt sätt. ”Snobberi” svarade Greenaway, och jag håller med. Peter Greenaway är en av samtidens mest intressanta konstnärer och filmare. Han har alltid lånat friskt från/plagierat konsthistorien, oftast med lysande resultat. Verk som ”Nattvakten” och ”Nattvarden” kan bara vinna på att lyftas fram och omtolkas med nya metoder för en ny publik. Visst kan man hävda att såpass betydelsefulla konstverk klarar sig bra utan en sådan ”behandling”, men det talar inte emot att man kan använda det för andra ändamål.

Artikel på nytimes.com
Artikel på guardian.co.uk
Peter Greenaways hemsida

”Kinetisk” skulptur på BMW:s museum i München

Vansinnigt snygg animerad skulptur/installation bestående av silverbollar hängande från tunna trådar.



Fler bilder på BMW Car Club of America