Pelle Snickars om Flickr och YouTube

I en kommentar i SvD i onsdags (15 april) skriver Pelle Snickars, forskningschef på KB, om hur Library of Congress i USA och Riksantikvarieämbetet här hemma lägger ut delar av sina samlingar på Flickr. Han skriver om vikten för dessa institutioner att ”erbjuda sitt material på olika ställen, men framför allt där användarna finns” och nämner Flickr, iTunes och YouTube som exempel. Snickars håller sig kvar vid det sistnämnda och föreslår att delar av det svenska filmarvet gott skulle kunna läggas upp där. Det är en minst sagt väletablerad sajt med lättarbetad och välfungerande infrastruktur.

I ett ”svar” i DN några dagar senare (20 april) påpekar Håkan Lindgren att YouTube går med astronomiska förlustsiffror och hålls över ytan av Google som pumpar in pengar i företaget. Han refererar en artikel av Benjamin Wayne på Businessinsider.com, som menar att Google förr eller senare kommer säga stopp för gratisuppladdningen och börja satsa på komersiella kunder istället. Lindgren avslutar med att höja ett varningens finger för att material som laddas upp på sajter som YouTube och Flickr kan komma att användas i kommersiella syften i framtiden.

Först och främst; såvitt jag förstår av villkoren för användandet av material som laddats upp på YouTube och Flickr får de inte alls användas fritt i kommersiella syften, och även om det finns en liten risk för att det skulle inträffa väger fördelarna med att göra materialet tillgängligt tyngre. Däremot håller jag inte med Snickars om att YouTube är en bra plats att tillgängliggöra filmmaterial från svenska arkiv, dvs åtminstone inte om filmerna är längre än 10 minuter. Sajten och gränssnittet är dåligt anpassat för filmer längre än så. Dessutom är bildkvaliteten undermålig; inte ens HD-materialet ser särskilt bra ut. Nej, ett bättre alternativ vore att använda en annan väletablerad kanal för leverans av media: bittorrent. Då kan materialet laddas upp utan komprimering och till och med i äkta HD-upplösning. Då behöver man inte vara i händerna på stora företags osäkra framtidsutsikter. Att skapa en egen torrentportal kräver inte mycket datorrkapacitet och i teorin behöver man bara initialt lagra filmmaterialet på egna servrar; när det väl laddats upp några gånger delar användarna med varandra. Jag ser framför mig en portal där man bara kan ladda ner material från olika kulturinstitutioner med en uppsjö av information om de olika titlarna. Och nu lär det finnas en hel del outnyttjad kapacitet i Sveriges bredbandsnät också…

Första museiappen till iPhone på väg

Det är inte helt oväntat att Brooklyn Museum blir det första museet att ta fram en schysst museiapp för iPhone. De är otroligt bra på att kommunicera med sina besökare på nätet och jag har redan skrivit om dem i flera poster. I början av mars i år lade de upp en mängd API:er på nätet som gör det möjligt för programmerare att utveckla applikationer som kopplar upp sig mot BM:s föremålsdatabaser på olika sätt. Detta har redan använts på ett antal coola sätt och nu är det alltså dags för en iPhone-app som gör det möjligt att browsa samlingarna på sin iPhone. Men det dröjer ett par veckor innan den dyker upp på iTunes AppStore eftersom den ska gå igenom Apples rigorösa process för godkännande först…

Teknik och interaktivitet i utställningar

Detta är en post där innehåll kommer läggas till efterhand enligt vad jag skrivit i en tidigare post. Den kommer antagligen bli spretig med tiden, men jag ska försöka ansa och systematisera den efter hand.

INFORMATIONSINHÄMTNING
Det är ett krångligt ord jag vet. På engelska låter det mycket bättre: ”pull content”. På bloggen ”Museum 2.0” har Nina Simon skrivit en bra artikel om detta. I korthet handlar det om olika sätt att låta besökare aktivt inhämta information om en utställning. Man kan erbjuda olika typer av information som besökarna väljer bland och på så sätt låta dem skapa sin egen historia.

Verket
Det första exemplet hämtar jag från Nina Simons artikel. Där berättar hon om ett projekt som utvecklades av Smart studio vid Interaktiva institutet i Stockholm 2002 (det dröjde till 2004 innan det realiserades) för Verket, en historisk industrimiljö i Avesta. Med hjälp av ficklampor med inbyggda fjärrkontroller kan besökare till Verket dels lysa upp den mörka fabrikssalen för att orientera sig, dels sätta olika delar av fabriken i rörelse genom att lysa på så kallade ”hyperspots”, gula, lysande ringar.
Projektets hemsida
Arkitektens hemsida

KlimaX
Utställningen Klima X öppnade på Norsk Teknisk Museum 11 december 2007 och kommer visas där fram till december 2009. Den ritades av Peter Ullstad på arkitektfirman CoDesign. Hela golvet på utställningen är täckt av vatten och besökarna kan låna radiostyrda båtar som man kan använda för att aktivera filmer genom att köra in håligheter i ett antal pelare. Smart och roligt.

Webstrategier

Detta är en post där innehåll kommer läggas till efterhand enligt vad jag skrivit i en tidigare post. Den kommer antagligen bli spretig med tiden, men jag ska försöka ansa och systematisera den efter hand.

Podradio

Föremålssamlingar på nätet
Riksantikvarieämbetet (länk)
(databas där besökare kan ge input:)
Historiska museet (länk)
Jamtli (länk)
k-samsök (länk)
Europeana

Flickr

iTunes u
Exempel på användare: Walker Art Center, TATE,
Info: Working With iTunes U,

Twitter
Tidningen The Age har en Twitter-länk vid alla sina artiklar med texten ”Join the conversation”. Klickar man på den kommer man till en Twitter-ström där olika läsare kan komma med synpunkter. Läs mer här.

Digitala guider

Detta är en post där innehåll kommer läggas till efterhand enligt vad jag skrivit i en tidigare post. Den kommer antagligen bli spretig med tiden, men jag ska försöka ansa och systematisera den efter hand.

Om ett museum vill skaffa en digital guide finns det en uppsjö av alternativ. Om man vill göra det enkelt för sig finns det företag som erbjuder färdiga hård- och mjukvarulösningar. Men det är förhållandevis dyrt. Ett billigare alternativ är att låta besökaren står för hårdvaran, t.ex. en mobiltelefon eller en mp3-spelare, och endast tillhandahålla den digitala informationen. Här nedanför följer en lista som jag ska försöka hålla uppdaterad på olika lösningar och exempel på museer som använder dem.

HÅRDVARULÖSNINGAR
Pickup
En audioguide utvecklad av det svenska företaget Dataton. Består av en liten mp3-spelare med 1 gb minne (uppgraderingsbart), inbyggd FM radio-mottagare och infraröd sändare/mottagare. Det finns en liten högtalare i själva spelaren, men för att höra ordentligt bör man använda hörlurar. Man använder den genom att rikta den mot en liten svart puckliknande transponder och klicka på en knapp på spelaren. Det krävs ingen särskild mjukvara, utan man laddar ljudet på spelaren genom att kopiera det i en viss mappstruktur på minneskorten. Själva spelaren är enkel att använda för besökaren, det finns bara en enda knapp samt en finurligt volymkontroll. Den har en ganska robust konstruktion, men kostar också därefter.
Format: Enbart ljud
Fördelar: Enkel att använda.
Nackdelar: Dyrt.
Exempel på användare: Nobelmuseet,

iPod Touch/iPhone
Brooklyn Museum har hackat iPod touch-spelare för att fungera som videoskärmar i en utställning. Jag väntar otåligt på ett riktigt program för att förvandla iPhones och iPod Touch:ar till fullödiga multimediaguider i utställningar. Justin Heideman skriver om iPod Touch:ens fördelar för anvädning på museer i en post på New Media Initiatives: den förhållandevis billig, skärmen är av bra kvalitet, den har en behändig form, hårdvaran för att spela upp filmen är inbyggd i apparaten, den har WiFi, så man kan administrera den på håll, den kan få nya funktioner om man hackar dem och, till sist, den har ett enkelt gränssnitt. Det är bara att hålla med. Ett annat alternativ för användning vore att göra en digital guide i html som besökarna kan surfa på på den inbyggda webläsaren. Det enda problemet är att det i dagsläget inte finns något sätt att hindra tillgång till spelarens system, åtminstone inte utan att hacka den. Men det skulle inte förvåna mig om inte någon fixar en app för det snart.

Wexner Center for the Arts har gjort en iPhone-app som man kan hitta här. De har också redogjort för hur de utvecklade appen här.

Övriga länkar:
Artnet, ”What should a museum iPhone app look like?”

MJUKVARULÖSNINGAR
Mobiltelefonguide
Ett enkelt sätt att göra en audioguide utan att lägga ner pengar på hårdvara är att göra en guide besökaren kommer åt med hjälp av sina mobiltelefoner.
Fördelar: Billigt
Nackdelar: Svår att använda, extrakostnader för besökaren
Exempel på användare: Fort Morgan Museum,

WiFi
MoMA WiFi (länk)

RFID
The Kubadji Project (länk)

GPS
Parks Canada (länk)

Bra länksamling

Alltop vill vara din tidskriftshylla på nätet. På deras sajt kan man bläddra sig fram bland hundratals ämnen och snabbt få fram länkar till artiklar från ”the best websites and blogs” som skriver om just det ämnet du är intresserad av. Länkarna består i de fem senaste artiklarna från sidornas RSS-flöden och uppdateras kontinuerligt. Man kan bygga sin egen ”tidningshylla” genom att skapa en sida med utvalda flöden från olika ämnen eller bara surfa sig fram planlöst. Det är ganska roligt. Och, just det, det finns en ämnessida för Museer också.

Muffinspresidenter

Jag gillar när man använder udda material i utställningar. Här gör konstnären Zilly Rosen ett porträtt av Barack Obama och Abraham Lincoln på Smithsonian American Art Museum. Av muffins. Kul?

Wiimotemagi

TED (Technology, Entertainment, Design) var från början en årlig konferens dit samtidens främsta tänkare och entreprenörer inbjöds att hålla ett föredrag på max 18 minuter om sina projekt och idéer. Sedan april 2007 publicerar de de bästa föreläsningarna på sin sajt, TED, under Creative Commons-licens och i dag finns över 200 föreläsningar att titta på. Alla värda en titt, och vissa väldigt intressanta.

Jag hittade den här presentationen från 2008 via den kortlivade bloggen Museums suck. Det är en kille vid namn Johnny Lee som skapat en interaktiv, multi-touch (!) whiteboard och en cool 3D-applikation med hjälp av en Wiimote och en laserpekare.

”I smell a museum”

Häromdagen hittade jag den här drygt ett år gamla artikeln på washingtonpost.com: ”Is There a Future for Old-Fashined Museums?” av Joel Garreau. Den handlar bland annat om den negativa bilden många har av museer, som mossiga gamla dammsamlare eller ”granite and limestone mausoleums”.

Det kom mig att tänka på en ICOM-konferens jag besökte i Paris 2000. En av föreläsningarna mynnade ut i en diskussion om behovet av en ny definition av museibegreppet. De flesta var överens om att något grundläggande för ett museum var att det ska ha en föremålssamling. Problemet med den definitionen var att den uteslöt vissa science center. Men, menade en representant från ett av dessa, det var okej, de ville ändå inte förknippas med begreppet ”museum”. Det skrämde bort besökarna. Det i sin tur fick mig att tänka på ett par repliker ur The Simpsons:

Bart: I smell a museum.
Homer: Yeah, good things don’t end with ”-eum”, they end with ”-mania” or ”-teria”.

Jag tyckte redan då att begreppsdiskussionen trampade vatten. Det utmynnade i något sorts ställningskrig mellan traditionella museer och science center, och det blev ingen ny definition av museet den dagen.

I sin artikel tar Garreau upp det för mig okända begreppet: ”Idea museum”, och när jag läste om det insåg jag genast att det var det begreppet vi saknat under diskussionen i Paris. Traditionellt brukar man dela upp museer i konstmuseer och sakmuseer. Väldigt kort kan man säga att konstmuseer är museer som visar konst och sakmuseer är alla andra museer. De begreppen fokuserar båda på uppfattningen att museer uppbyggda just kring en föremålssamling. Ett idémuseum, däremot, menar Garreau är ett museum som har ”a message to deliver.” Ett exempel är Newseum, ett museum om nyhetsindustrin som öppnade i Washington 2007, som enligt Garreau är ”entirely wrapped up in issues of ’truth’ and ’reality’. It’s highly dramatic and emotion-laden. And -- like the industries it honors -- a lot of what shows became entirely digital a long time ago”.

Ett idémuseum är alltså ett museum där innehållet ska bära fram en idé, och det kan det egentligen göra helt utan föremål, med hjälp av filmer, ljud, multimediapresentationer mm. Detta skiljer sig i grunden från sakmuseer där själva föremålen är historien, och där målet är att skapa en berättelse om och kontextualisera dem. Begreppet idémuseum kan även omfatta science centers vars kärna är att med hjälp av installationer illustrera naturlagar och vetenskapliga teorier. Jag jobbar själv på ett museum, som har en väldigt liten föremålssamling, och vars basutställning utgår ifrån en diskussion om begreppet ”kreativitet” snarare än att visa upp en föremålssamling. Att sätta etiketten ”idémuseum” på det är ganska befriande och spännande.

Våra elastiska hjärnor

Utställningar som tar sin utgångspunkt i mötet mellan konst och vetenskap gör mig både utled och upprymd. Utled för att det gjorts så många gånger med så tråkigt resultat och upprymd för att jag ändå tror att man kan producera något riktigt intressant utifrån det mötet. Som t.ex. utställningen ”Design and the Elastic Mind”. Den visades under perioden 24 februari till 12 maj på MoMA i New York och curerades av Paola Antonelli. Konceptet och titeln föddes ur tanken att den nya tekniken gjort att den moderna människan fått ett alltmer elastiskt medvetande. Vi multitaskar och nätverkar med människor spridda över hela världen i olika tidszoner. Vi kan snabbt anpassa oss till en rad olika situationer. Verktygen vi använder när vi gör detta är resultaten av vetenskapliga upptäckter, men de har blivit användbara för allmänheten först efter att de behandlats och anpassats för oss av olika typer av designers. Det är alltså designers som kan tolka och omforma den nya nanotekniken, kvantfysiken och andra, för lekmannen, obegripliga tekniker och teorier, och ge dem praktiska tillämpningar.

I ”Design and the Elastic Mind” samlade Antonelli ihop över 200 exempel på produkter och föremål, både konceptuella och färdigproducerade, från hela världen. Tanken var att de särskilda sensibiliteter designer utrustats med gör dem särskilt benägna att producera idéer som ger en föraning om vart utvecklingen är på väg. Resultaten var ofta roliga och tankeväckande på samma gång. En produkt kallades ”After Life” och var ett batteri som drevs av koncentrerade magsafter från en avliden anhörig som man t.ex. kunde använda för att driva en ficklampa eller massagestav; ett säkert sätt att få ett liv efter detta i en värld då många inte längre tror på andra alternativ. En typograf föreställde sig att man skulle injicera bokstäver i spermier, så att varje ekulation blev en sång eller en dikt. Ett mer verklighetsförankrat koncept var en glasbubbla med några getingar i och ett munstycke där man kunde blåsa in luft. Tack vare getingarnas extrema känslighet för dofter kunde de t.ex. känna om den som blåste var gravid eller upptäcka olika typer av cancer. Bina kunde tränas att flyga in i olika utrymmen beroende på vad de kände i dofterna som blåstes in. Min favoritprodukt var dock ”Smell +”, som var ett system av slangar kopplade till kön, armhålor och näsor på två personer som stod på varsin sida av en vägg. Tanken var att systemet ska användas vid en form av blind date där personer väljer partner baserat på den unika kombination av dofter och fermoner som utsöndras av den andres doftcentra.

Utställningen har alltså stängt redan men dess vansinnigt roliga och intressanta sajt finns kvar här. Där presenteras förutom de drygt 200 hundra exemplen i utställlningen ett hundratal ytterligare projekt med en så innovativ navigation att man kan sitta och klicka sig fram hur länge som helst.

Curatorn Paola Antonelli berättade i ett föredrag från 2007 om arbetet med utställningen. En video av föredraget finns på ted.com.

BusinessWeek skrev om utställningen i samband med öppnandet i en artikel betitlad ”Art Museum as Research Lab”.

Via Social Media and Cultural Communication