Exhibitech

Bra idé

2011-06-17T01:02:00.000-07:00

Bland alla mer eller mindre (miss)lyckade interaktiva stationer i Gandhiutställningen i Gandhi Smriti, New Delhi fastnade jag vid den här ganska enkla effekten. En film visad i ett rör klätt med speglar. Analogt och fint.

Typogravfi

2011-06-17T00:40:00.000-07:00

En sommar i gymnasiet jobbade jag som hantlangare åt en stensättare. Hela dagarna körde jag fram skottkärror fyllda med gatstenar för att se till att han aldrig saknade stenar att lägga ut. Förutom att lägga gatsten tillverkade han också gravstenar. Då klistrade han fast ganska illa utskurna bokstäver i något slags gummimaterial på en polerad stenkaka, blästrade ytan med sand och tog sedan bort bokstäverna. Där gummit suttit fanns nu blanka bokstäver som reste sig över den matta, blästrade ytan. Det blev funktionella, men inte särskilt vackra gravstenar.

När jag var i Warsawa nyligen besökte jag kyrkogården där Marie Sklodowska Curies föräldrar och syskon är begravda. Där har man ett helt annat förhållande till det här med gravar och gravstenar. Gravarna är väl underhållna trots att de är gamla och konstfärdigheten i deras utförande är otrolig. Jag fäste mig särskilt vid den typografiska glädjen i texten på stenarna. Här finns det inga trötta, hafsigt gjorda bokstäver utan levande, uttrycksfulla fyper som berättar att den som ligger begravd här var en konstnärssjäl och ville att eftervärlden skall veta det.

MoMA:s iPad-app

2011-04-20T02:31:00.000-07:00

Bloggen Hyperallergic, skriver om MoMA:s nya iPad-app. Via den kan man ladda ner böcker och utställningskataloger museet publicerat genom åren. Anpassade och utökade för iPad. Snyggt.

Artikel om Google Art Project

2011-04-16T12:47:00.000-07:00

Nancy Proctor har skrivit en lång och bra artikel om Google Art Project på Curator-The Museum Journal. Läs den här. Den tar bland annat upp en del kritik som riktats mot projektet. T.ex. att det bara är en väldig liten del av konsten som kan visas på det här sättet eftersom produktionskostnaderna är så dyra. Som jag ser det är det snarare en fördel och något svenska museer borde ta efter. Digitalisera och presentera hellre få föremål på ett genomarbetat sätt än hundratusentals torftigt i tråkiga databaser.

Varför skyr svenska museer ljuset?

2011-04-12T05:32:00.000-07:00

”Japan” på Östasiatiska museet

Östasiatiska har vackra lokaler med vackert ljusinsläpp. Varför då bygga en bunkerutställning med svarta montrar och låg belysning som saknar kontakt med yttervärlden? Alla föremål kan inte vara ljuskänsliga. Skydda de som är det, men ställ fram de andra i ljuset. Som man gör i t.ex. Musée du Quai Branly.

Musée du Quai Branly, Paris

Och varför den tunga, svarta inredningen? Det är inget jag förknippar med Japan och japansk estetik. Det är istället ljust och lätt, papper och trä. Som det här rummet i Östasiatiska museet:

Konstmuseer visar upp sina verk i vita lokaler med gott om ljus. Sakmuseer visar upp dem i mörka lokaler med ont om ljus. Varför?

iPhone-app till konstinstallation

2011-04-10T12:10:00.000-07:00

Den här ”location aware”-appen verkar tillräckligt rolig att använda för att jag skulle kunna tänka mig att ladda ner och använda den. Det är en audioguide är gjord till en skulpturutställning i en park. Appen känner av var i parken man befinner sig och ändrar spår när man går runt. Besökaren kan också lägga till material i guiden som andra besökare omedelbart kan ta del av.

Scapes Intro from Halsey Burgund on Vimeo.

Gammal essä

2011-04-06T23:55:00.000-07:00

Den här texten skrev jag för nästan tio år sedan när jag gick en kurs i utställningsgestaltning. Jag skulle nog behöva skriva om den lite för att ta bort en del pinsamheter. Men det vet jag att jag inte kommer orka, så jag publicerar den här i oförändrat skick. Flera av tankarna om konst och utställningar har jag funderat vidare kring och kommer förhoppnings skriva mer om inom kort.

MITT ELLER FOLKETS MUSEUM

För ett par månader sedan besökte jag The 2nd Seoul International Media Art Biennale – me-dia_city seoul 2002. Det var en stor utställning spridd över två våningar i det nyrenoverade Seoul Museum of Art. En lång rad konstnärer från olika länder bidrog med konstverk och installationer löst knutna till biennalens övergripande tema: ”Digital Sublime”. I katalogen skriver man:

”The ’Digital Sublime’ presents the contemporary notion of sublimity in cyberspace in contrast with the moon, which has inspired the same sense of sublimity across all cultures throughout time. The aim of this year’s media biennale is to offer an entirely new experience of aesthetics through this experimental medium of technological art. The overall concept of the exhibition creates an organic representation including the heart, brain, skeleton and skin. media_city seoul 2002 encompasses the latest trends in media art from around the world”

Programförklaringen är föredömligt oklar och gav de medverkande konstnärerna en stor frihet. Få av verken var gjorda speciellt för utställningen; de flesta var gjorda i andra sam-manhang och utvalda av kuratorerna. Spännvidden och kontrasten mellan verken var där-för stor; där fanns allt från oljemålningar och skulpturer till interaktiv multimedia och video-installationer. Ett par exempel bland de runt 80 ”stationerna”: en dator kopplad till två stora plasmaskärmar körde ett program skrivet av John F. Simon, Jr. som skapade en oändlig mängd, ständigt förändrade färgmönster inspirerade av Bauhaus, Mondrian och Paul Klee, och på en bildskärm i ett annat rum visades animerade teckningar av InsertSilence som rörde sig i takt med en låt av Björk – när man pekade på skärmen flyttade sig animationen till punkten man pekat. Det mesta hade en prägel av lekfullhet och associationsrikedom.

Jag tillbringade en och en halv timme i utställningen och jag kunde lätt stannat lika länge till. Jag kan knappt minnas när jag kände samma entusiasm på ett kulturhistoriskt ”sakmuse-um”.

Besöket fick mig att börja fundera på skillnaderna mellan ”sak-” och ”konstmuseer”. Min enda praktiska erfarenhet av utställningsbyggande kommer från att ha arbetat på ”sakmuseer”, men en del projekt jag varit delaktig har till viss del handlat om bildkonst och installationer. Kan man komma fram till vad det var som gjorde multimediautställningen intressantare och mer tillgänglig för besökaren än de flesta ”sakmuseer” genom att jämföra de olika typerna av utställningar? Det enkla svaret är att Seoulutställningen var roligare tack vare att det fanns en massa apparater att trycka på och en massa filmer att titta på. Men det vore att göra det lätt för sig. Det finns ofta datorer och filmer i sakutställningar idag, men de behöver inte vara särskilt inspirerande för det. Kan man inte istället reda ut de här frågorna genom att analysera några av utställningens olika beståndsdelar, som historien, sättet att pre-sentera föremålen och användandet av multimedia? Och kan man vidare inte med hjälp av den-na analys se om det finns någonting sakmuseer kan lära sig av konstmuseer när det gäller att utforma sina utställningar? Jag ska försöka.

   Innan jag fortsätter kanske jag ska säga att jag inte syftar på British Museum eller Louv-ren när jag talar om ”konstutställningar”, det krävs inga analyser varför man kan gå om-kring på sådana konstmuseer i flera timmar. Nej, det handlar om utställningar av ”ny” konst och installationer, som jag här låter representeras av The 2nd Seoul International Media Art Bi-ennale (2ndsimab). Med ”sakmuseer” syftar jag främst på kulturhistoriska museer, vars bas-utställningar oftast är strukturerade kronologiskt och som berättar om en historisk period till exempel Historiska museet och Nordiska museet.

När jag besöker basutställningen i ett stort kulturhistoriskt museum blir jag väldigt trött efter bara några minuter. Jag tyngs snabbt ner av utställningens omfång i tid och rum. Jag känner ett tvång att tillgodogöra mig innehållet i så stor utsträckning som möjligt – jag känner tyd-ligt att utställningsteamet har haft en lång och bred historia att berätta och att de klämt in så stor del som möjligt av den med hjälp av föremål och texter. Under vandringen längs utställ-ningens tidsaxel blir bördan tyngre och tyngre. Vid varje monter får man ytterligare en por-tion kunskap som ska fogas till den man fått tidigare. Man försöker hålla reda på årtal, peri-oder, personer, geografi, traditioner osv. tills det får det en att ge upp. Jag orkar oftast inte gå hela vägen från början till slut. Jag vet att man inte nödvändigtvis måste se hela utställning-en, men eftersom den utgör en helhet känner man att man missar något om man inte gör det. Jag känner sig otillfredsställd när jag lämnar museet.

Till skillnad från de flesta sakutställningar fanns det ingen övergripande historia att be-rätta i 2ndsimab. De olika installationerna var löst sammanhållna av temat ”Digital Subli-me”. Man bar inte på en kunskapsbank som skulle byggas upp när man rörde sig i utställ-ningen. Varje ”station” var fristående och självständig. Man skulle kunna besöka utställning-en i en kvart, se tre installationer och sedan känna sig nöjd.

Min erfarenhet säger mig att delarna i en sakutställning inte kan förhålla sig lika fritt till helheten som delarna i en konstutställning. Men jag tycker att man kan närma sig en instal-lationsutställningens struktur på flera sätt. Ett första steg skulle kunna vara den förnyelse av basutställningen på Historiska museet som Kerstin Smeds talade om i en av sina föreläsning-ar. Genom att slänga ut hela den förstelnade basutställningen och ersätta den mot en mängd mindre tillfälliga utställningar, som är så oberoende av varandra att de kan bytas ut och ändras när som helst får man en levande och dynamisk museimiljö. Det skulle också vara ett steg bort från de långa ”snitslade” banorna man byggt i så många andra historiska sakmuse-er. Precis som i 2ndsimab skulle man i det nya Historiska museet kunna besöka utställningen under en ganska kort tid och ändå få med sig en komplett upplevelse.

Jag har en känsla av att man som utställningsproducent också känner sig friare när man gör en utställning som uttryckligen bara skildrar en kortare tidsperiod eller omfattar ett mindre område. De går snabbare och är enklare att göra och man får en känsla av att de varit mer roligare att producera. Där finnas en lekfullhet och experimentlusta man sällan finner i stora basutställningar. Det är ofta de små, tillfälliga utställningarna som ger mest när man besöker stora museer. Det är de som får en att återvända.

De flesta stora museer har ytor för tillfälliga, inlånade utställningar. Men om man skulle bygga sina basutställningar som Smeds förespråkar skulle alla ytor kunna användas för så-dana. Istället för att visa en vandringsutställning på en avsides utställningsyta skulle den kunna placeras mitt bland utställngarna som visar Historiska museets samlingar. På så sätt skulle man kunna skapa samma spännvidd och kontrastverkan som kuratorerna på 2ndsimab fick fram genom att välja ut verk av olika konstnärer från hela världen och ställa bredvid varandra.

Om man går in och tittar på de enskilda föremålen i respektive utställningstyp och ser hur de presenteras tillsammans med historien/temat skulle jag vilja säga att föremålen i konstutställ-ningar ofta är ”passiva” och att de i sakutställningar är ”aktiva”. Med ”aktiva” menar jag att varje föremål är del i den stora berättelsen och på så sätt är kunskapsbärande. Denna kunskap ”strålar” den ut mot besökarna genom den plats den fått i utställningen och den text det kombinerats med. Föremålen i multimediautställningen är passiva såtillvida att de inte förmedlar en berättelse till besökaren. De bär på sin egen mening oberoende av andra föremål i utställningen. Besökaren lämnas att själv tolka dem. Installationerna är i det avse-endet subjektiva; det finns ingen ”sann” tolkning utan de kan betyda olika saker för varje besökare. Ett föremål i ett sakmuseum är istället ”objektivt”; det bär på en historia som är kopplad framåt och bakåt i utställningens historia. Man kan i och för sig ge föremålet en egen tolkning, men om man vill att bitarna ska falla på plats i utställningens pussel är det den för utställningens ”sanna” betydelsen man ska tillgodogöra sig.

Barbara Kirschenblatt menade att man ska bygga ”upplevelsemuseer” Jag minns inte vad hennes definition av ett sådant var, men för mig skulle den beteckningen kunna passa in på konstmuseer. Lagerkrantz-citatet som nämndes vid en föreläsning löd: ”Läsaren skriver 50% av boken”, och på samma sätt skapar besökaren en stor del av föremålens betydelse på ett konstmuseum. Tack vare att föremålet där är passivt stimuleras besökaren att vara aktiv och skapa mening. Känslan när man ”löser” eller kommer fram till en tolkning av installatio-nen/föremålet kan liknas vid en aha-upplevelse. Man skapar ett band eller en koppling till föremålet.

Men det finns naturligtvis nackdelar med 2ndsimab:s sätt att ställa ut föremål också. Tolkningsfriheten kan leda till frustration om man inte finner någon mening i föremålen. Man undrar vad konstnärens intentioner varit. Vi har blivit bortskämda av sakmuseernas etiketter och systematiseringar.

En intressant kombination av sak- och konstmuseers olika sätt att ställa ut är den nya basutställningen ”Möblerade rum” på Nordiska museet. Det är en möbelutställning som handlar om hur vi har bott och möblerat genom tiderna. Jag har inte tittat så noga på den att jag kan ge en djupgående beskrivning, men det korta besöket lämnade mersmak. Såvitt jag kunde se fanns det inga långa texter som skulle ”läras in”. Föremålen presenterades med namn, vilket år de designats och av vem. Ungefär som en skylt vid en installation eller en skulptur. Dessutom var möblerna inte placerade i montrar vilket också knyter an till konst-museitradition. Utställningen var stimulerande och på något sätt kändes det som om man kom närmare föremålen tack vare att texterna var begränsade. Ibland kan förklaringar och historier komma emellan besökaren och utställningen. Det bör alltid finnas en plats i utställ-ningen där man kan fördjupa sig (det kan vara en dator med extra information, en broschyr med längre texter som besökaren får med sig el dyl.), men man ska inte dränka föremålen i information.

Ett annat sätt att kombinera sak- och konstmuseers uttryckssätt vore att helt enkelt inför-liva konstföremål i sakutställningen. Vårt ständiga projekt den här terminen har varit att planera en utställning av osteologiskt material på Historiska museet, och det kom jag att tän-ka på när jag såg en installation på 2ndsimab. I ett litet rum fanns fyra förvrängda dödskallar monterade på de vita väggarna (bild i & ii). Konstnären, Robert Lazzarini, hade skannat in en mänsklig dödskalle och skapat ett tredimensionellt objekt i en dator. Detta ob-jekt hade han sedan förvrängt digitalt på olika sätt. Med hjälp av de förvrängda 3d-objekten gjorde han gjutformar han använde för att låta de digitala skulpturerna få fysisk form. När han tillverkade de förvrängda skallarna använde han sig av benpulver för att de skulle få samma känsla som originalskallen och allra sist målade han dem för att de skulle likna origi-nalskallen i färg. Det vore intressant att låta honom göra något liknande med föremål ur den osteologiska samlingen på Historiska museet och presentera resultatet i en utställning om os-teologi. Det skulle lätta upp utställningens faktatyngd och ge besökaren andrum. Sådana sätt att få besökarna att betrakta föremålen på ett nytt sätt eller ur ett nytt perspektiv är bara ett exempel på vad en konstnärlig tolkning av materialet skulle kunna ge. Konstnärer bjuds ofta in att jobba med delar av utställningar, men min erfarenhet är att resultatet blir oftast sceno-grafier eller liknande, som har en alltför stark koppling till resten av utställningen. Deras verk får inte stå fria och okommenterade.

Vi har inte talat så mycket om användandet av multimedia och interaktivitet i utställningar under kursen, men ämnet har dykt upp. Datorer med interaktiva applikationer har smugit sig in i utställningar och mycket har skrivits om det. Problemet med multimedia är att det är dyrt att utveckla, och eftersom det är ett ganska nytt medium vet man inte riktigt hur den ska produceras för att man ska få valuta för pengarna.

Även när det gäller multimedia hade 2ndsimab fördelar framför sakmuseer. Eftersom den inte behövde vara kunskapsförmedlande kunde den vara mycket mer lekfull och experi-mentell. Ett par exempel: Vid en installation av Yang, Min-Ha projicerades fiskar som sim-made omkring i en låtsasdamm byggd av en mjölkvit glasskiva monterad i golvet. På ett bord bredvid låg en datormus som var kopplad till installationen. Med en pil kunde man ”putta till” fiskarna genom att klicka på dem. När man puttade dem stack de irriterat iväg. Ungefär som om man kastat små stenar på fiskar som simmade vid ytan på en damm. I ett annat rum med en installation av Lee, Kyung-Ho lyste en stor ljuscirkel på en av väggarna. ”Touch the light” stod det på en skylt och när man rörde vid ljuset blev det inte bara en skugga av han-den utan sju skuggor i en kalejdoskopeffekt och när man drog handen snabbt genom ljuset snurrade skuggorna runt och skapade svallvågor. Ungefär som när man rör reflektionen av månen i vatten. Båda installationerna handlade om teknik som härmade naturen, ett slags besjälning av den digitala världen.

Kirschenblatt talade om att museer skulle vara mer som nöjesfält, och för mig innebär det att man ibland ska låta det underhållande ska ta plats framför det undervisande. På samma sätt som man kan låta konstnärer tolka samlingarna i den ”fysiska” delen av utställ-ningen i form av skulpturer eller installationer skulle man kunna konstnärer vara med och producera den ”virtuella” delen. Resultatet behöver inte syfta till att fördjupa och informera, utan bör snarare förhålla sig väldigt fritt till resten av utställningen. För att knyta an till ex-emplen ovan skulle fiskinstallationen kunna varit gjord för en utställning om fiske och ljuscir-keln vara en del av en utställning om månen. Man lär sig ingenting om vare sig fiske eller månen när man använder dem, men ibland är det interaktiviteten i sig som är det viktiga. Man ska se till att besökarna går från att vara blott ”besökare” till att vara ”användare”, som Kirschenblatt sade. Det handlar om att förflytta aktiviteten från utställningen till besökaren. Även om man inte lär sig något av installationerna kan de väcka associationer och få besöka-ren att fundera kring tolkningar av den – precis som man gör på en konstutställning.

Det byggs många bra utställningar på sakmuseer i Sverige, men det byggs också ganska många dåliga. Som utställningsarbetare måste man ständigt utvärdera sina och andras ut-ställningar. Man ska kritisera det som är dåligt och berömma det som är bra. Man måste hela tiden fundera på vad som kan göras bättre till nästa gång man bygger en utställning. Jag vill med den här essän inte påstå att det finns några patenterade lösningar för hur man gör utställningar i sakmuseer roligare eller bättre. Men jag menar att man genom att jämföra dem med konstutställningar kanske kan få en del användbara impulser.

Avslutningsvis vill jag dela med mig av några roliga länkar. En bra egenskap hos multi-media är att den är lätt att förflytta från utställningen till internet. På så sätt kan man enkelt sprida information om den och göra folk intresserade. Flera av konstnärerna som medverka-de i 2ndsimab har lagt ut material på nätet. På http://www.numeral.com/ kan man läsa om John F. Simon, Jr. som skrev programmet som skapade en oändlig mängd färgmönster. En tidigare variant av det programmet presenteras tillammans med flera andra av hans projekt. Om Robert Lazzarinis dödskallar och andra projekt kan man läsa på http://www.pierogi2000.com/flatfile/lazzarins.html. Det finns många roliga små interaktiva applikationer på Yang, Min-Has hemsida: http://21dish.com/, bland annat en variant av ”fiskklickningen”. Till sist har InsertSilence, som gjorde animationerna till Björklåten, en lus-tig hemsida på: http://www.insertsilence.com/.

Fotopost: National Gallery of Modern Art, New Delhi

2011-04-06T23:32:00.000-07:00

Vackert konstmuseum i New Delhi. Eftersom det var fotoförbud fotograferade jag i smyg, så en del bilder blev lite suddiga. Jag hoppas museets kvaliteter kommer fram i alla fall. Indisk modern konst var något jag inte kände till tidigare. Jag tillbringade en dryg timme på museet, men hade gärna varit där en hel dag.

Utställningsbesök: ”Shipping and Shopping” på Sjöhistoriska museet

2011-04-06T13:29:00.000-07:00

”Och så skrev jag till min pappa ett brev i Göteborg: ’Snälla pappa, jag är sjösjuk, jag får smörj, det är så gräsligt dålig mat, jag fryser. Kan jag inte få gå i land i Helsingborg och bli sjöman på Göta Kanal istället!’ Jag tänkte mig Göta Kanal med de böjande björkarna och lövträden på kanalen och så gled man sakta fram…”

Denna historia kan man höra den pensionerade sjömannen Fredrik Kylberg berätta i en inspelning i Sjöhistoriska museets nya basutställning ”Shipping & Shopping”. Det är en historisk utställning som sträcker sig från vikingatiden fram till våra dagar. Den berättar om hur varor transporterats sjövägen till Sverige från hela världen och hur det påverkat våra liv. Det är en av museet största utställningssatsningar sedan det öppnade 1938.

Utställningen är placerad på andra våningen i södra flygeln av Ragnar Östbergs hus. Lokalen är vacker med gott om ljusinsläpp. Det mest iögonfallande i är ett antal asymmetriskt utplacerade röda och orange rum med ytterväggar i plast som ska likna fartygskontainrar. Kontainrarna står inträngda i rummet, lite som om de stod i lastrummet på ett fartyg. Framför containrarna och i utrymmena mellan dem står en mängd modellskepp utställda under plexihuvar. Man går omkring i utställningen på upphöjda spångar med nålfiltsmatta som ibland övergår i landgångar i metall. I slutet av utställingen finns en del producerad av Stockholms Hamnar. Den skiljer sig från resten av utställningen både till form och innehåll. Den känns som en illa producerad mässmonter och tillför inget till resten av utställningen. Snarare tvärtom.

Inledningsvis kan man läsa att det finns fem olika delar, eller ”spår”, i utställningen: ”Fartyg”, ”Sjömän”, ”Handel”, ”Hamnar” och ”Möten”. Det är dock svår att få grepp om utställningens innehållsliga struktur och jag saknar jag en översiktskarta där de olika delarna står utsatta. Det finns ingen snitslad väg genom utställningen utan man kan se den i vilken ordning som helst. Man kan dock inte röra sig fritt mellan delarna eftersom det är staket runt spångarna och landgångarna, så ibland måste man ta omvägar för att ta sig någonstans. Det fungerar bra. Man behöver aldrig gå långt och man kan oftast enkelt orientera sig rumsligt och hitta var man ska gå.

Informationen om skeppsmodellerna som står under plexihuvar på golvet har man lagt i ett par kiosker med touchskärmar. På skärmarna finns små bilder på alla båtar utströdda som små lappar. Problemet är att det är ganska svårt att identifiera de fysiska båtarna med de digitala. Bilderna är små och man ser dem från vinklar som skiljer sig från hur man ser dem i verkligheten. En mer erfaren betraktare kan säkert enklare se detaljer och lista ut vilka båtar det är på skärmen, men jag blev mest frustrerad och klickade runt på måfå.

Man kan dra runt, förstora eller trycka på bilderna för att få mer information. När man klickar på en båt kommer det upp en ruta med information om båten (namn, byggår, historia mm) och två ytterligare rutor, en man kan klicka för att få se fler bilder och en man kan klicka på för att få se fler bilder av modellen. När man klickar sig vidare till en av de underkategorierna försvinner all information om båten, även namnet, och man kan bara titta på bilder. Det är inte helt pedagogiskt. En annan funktion som marknadsförts en del är att man kan köpa med sig ett plastkort som man placerar vid sidan av skärmen. Sedan kan man dra digitala bilder av fartyg till kortet som sedan minns vilka bildern man valt. När man kommer hem kan man logga in på museets hemsida och hitta mer information om skeppen. Det är en onödig gimmick. Det kommer ligga många oanvända plastkort och skräpa i besökares skrivbordslådor i framtiden. Det lockande för besökaren är naturligtvis att man kopplat samman det digitala med det fysiska. Det är roligt att dra och släppa bilder från en skärm och de hamnar på ett plastkort som man får ta med sig hem. Problemet är att utdelningen man får inte är lika rolig. Att sitta framför datorn hemma och läsa på om olika fartyg kan man göra utan plastkort. (Edit: Här är en länk till en beskrivning av en liknande multimediaproduktion till Flygvapenmuseet i Linköping. Jag har inte sett det i verkligheten, men av bilderna att döma är det mycket bättre gränssnitt, navigering, layout osv: Länk)

Även om kontainrarna är relativt små som utställningsrum betraktade känns de större när man kommer in i dem , de är ljusa och välupplysta. De olika delarna skiljer sig ganska mycket ifrån varandra gestaltningsmässigt vilket skapar en dynamik i utställningen. Jag hade dock gärna sett att det grafiska var mer konsekvent. Typografin skiljer sig mycket åt delarna emellan. Ibland är skyltarna vita och ibland är texterna tryckta på bakgrundsbilder. Mer konsekvens hade skapat mer harmoni i det lite röriga innehållet. Även texterna skiljer sig i ton och stil från varandra. Dels finns den typen av ganska korta texter som nästan blivit standard i svenska utställningar. Den med frasriktig radbrytning och tilltal som är hämtad från en lärobok i lågstadiet. Det är en typ av text som genast signalerar att det handlar om en utställning på ett museum och som fjärmar besökaren. Det är inte en stil eller ett tilltal man är van vid någon annanstans än på museer. Men det finns också längre resonerande och berättande texter som är välskrivna.

I delen om Fartyg, som inryms i två av kontainrarna, finns det ett överflöd av information om olika båtmodeller. Här omsluts besökaren av information. Innandömena är indelade i ett antal färgglada band som löper i golv, väggar och tak. Varje färg berättar om en viss fartygstyp som följer efter varandra i kronologisk ordning. Det börjar med skepp från vikingatiden och slutar med våra dagars bilfärljor. Många och långa texter berättar om vad fartygen fraktade, hur de var byggda, varför de var konstruerade på ett viss sätt, historier om färder, förlisningar mm mm. Ena väggen är fylld av fartygsmodellen och den andra av bilder och andra föremål. I golvet finns exempel på vad de olika fartygstyperna fraktat och i taket finns flera bilder. Det är oerhört välgjort både innehållsmässigt och grafiskt med tydliga symboler och färger. Även någon som liksom jag är ganska ointresserad av ämnet kan inte låta bli att fascineras och fastna i historien om något gammalt handelshus från 1800-talet. Här har dock textmängden gjort att typstorleken blivit ganska liten. För mig var det inget problem, men jag kan tänka mig att sjöfartsintresserade personer med nedsatt syn inte är lika entusiastiska. I detta överflöd av information kan jag ändå sakna fler översiktliga texter riktade till dem som inte har tid eller lust att ta sig an de långa texterna.

Lika tydlig och strukturerad som delen om fartygen är, lika luddig och rörig är delen som berättar om handeln. Både innehållet och grafiken är splittrad. Fyra av montrarna är numrerade 1, 2, 3 och 4 utan någon tydlig anledning. Det roligaste inslaget är en jordglob som står i mitten med en massa varor runt foten. Varje vara kan skannas med en IR-skanner och när man gör det lyser en bana upp på jordklotet där man ser hur långt varan transporterats från ursprungslandet till Sverige. Tyvärr står inte namnen på de olika länderna eller hamnstäderna utsatta, så det kräver att man kan sin geografi.

Delen om Sjömän är uppdelad i en del om livet för dagens sjömän och en del om livet förr. I den senare delen har man byggt upp en liten scenografi med durk, mast, skeppsratt osv omgärdat av gamla fotografier. Det finns också ett par små kajutor uppbyggda, en gammal och en ny, som skapar antydan till en närvarokänsla, men det är inte tillräckligt för att få en känsla av livet på sjön. Jag hade dessutom gärna sett bilder från hur livet ser ut på sjön i dag, något som lyste med sin frånvaro.

Överhuvudtaget är gestaltningen väldigt polerad och man får ingen verklig känsla av hur livet på sjön verkligen ter sig vare sig förr i tiden eller i dag. Det är så klart svårt att få in saltstänkta vindar och känslan av öppet hav i en utställning. Men tågvirket på durken luktar i alla fall tjära och om man lyssnar på de många lyssnastationerna kan man få en annan doft av sjömanslivet. Fredrik Kylberg, som skickade ett brev till sin far och bad att få slippa jobba på sjön berättar vidare att det väntade ett kortfattat brev från fadern när han kom fram till Helsingborg. Han läste det gråtande i skenet från ett stearinljus: ”Min käre gosse. Den som som har gett sig i leken ska leken tåla. Din pappa.” Han vecklade ihop brevet och spottade på däck ”sedan fattade jag mod och fortsatte och det har jag aldrig ångrat”.

Två av de fem delarna som utlovades i början saknas, ”Hamnen” och ”Möten”. Jag förstår inte varför och det kommenteras inte i utställinngen. Kanske är det meningen att Stockholms hamnars del skulle vara delen om hamnen och att delen om möten på något sätt ska genomsyra hela utställningen. Jag vet inte. Kanske var det något som försvann i sista stund pga tids- eller pengabrist. Kanske var det de delarna som verkligen skulle gett oss en bild om hur det är att arbeta på sjön?

Fotopost: Gandhi Smriti, New Delhi

2011-03-25T02:26:00.001-07:00

Museum of Londons iPhone-app

2010-08-29T12:28:00.000-07:00

Museum of London har skapat en rolig ”location-aware”-app, Street Museum, för iPhone. Användaren väljer en plats från en karta eller låter telefonens GPS leta reda på en plats i närheten. Sedan får man en bild i telefonen på hur platsen såg ut förr i tiden som man kan hålla upp och jämföra med hur det ser ut i dag.

Via: ClickSuite

Teknikintensiv utställning gick dåligt

2010-08-16T03:11:00.000-07:00

Jag har inte haft vägarna förbi Göteborg under sommaren, men om jag haft det hade jag antagligen besökt utställningen And there was light (producerad av Excellent Exhibitions) på Eriksbergshallen som stängde i går. Den har visserligen kritiserats för att vara alltför populistisk och för att låta tekniken stå ivägen för konsten, men för mig som är intresserad av båda områdena hade det inte varit ett problem. Trots mycket publicitet och till synes publikdragande innehåll tycks utställningen dock inte haft så många besökare man önskat. Nu är frågan om det påverkar den planerade åtta år långa turnén.

DN
”And there was light” på Eriksbergshallen, Göteborg (Recension)
Ekonomisk kris för konstutställning i Göteborg
da Vinci-utställning rekonstrueras

SvD
Italienska mästare gästar Göteborg
Genikulten står i vägen (Recension)
Konstutställning i ekonomisk kris
Publiken sviker renässansutställning

Museum of the Moving Image uppgraderar till HD

2010-08-15T23:06:00.000-07:00

När vi producerade vår senaste vandringsutställning för några år sedan valde vi att producera allt filmmaterial i HD, trots att det var väldigt dyrt. Det är fortfarande ganska mycket jobb att konvertera om och redigera materialet eftersom filerna är så stora och kräver så mycket processorkraft. Alla filmer i alla olika versioner får i plats på en 1-tb-disk som alltid följer med utställningen (och som finns backupade på två andra diskar). Men trots att tekniken (maskinerna som processar och spelar upp, skärmar och projektorer) blivit oerhört mycket billigare blir det ändå dyrt när man gör det på stor skala. När Museum of the Moving Image bygger om, bygger ut och uppgraderar till HD räknar man med en kostnad på 67 miljoner dollar. De öppnar igen 15 januari 2011 med pompa och ståt. Första utställningen, Real Virtuality, består av fem specialbeställda videoverk av bl.a. Bill Viola och Pablo Valbuena.

Stor norsk multitouchvägg

2010-04-09T14:35:00.000-07:00

Okej, projektorerna är inte i toppform, men det är imponerande ändå.

Brooklyn museum taggar med iPhone

2010-04-09T14:01:00.000-07:00

Brooklyn museum har en nytt projekt kallat ”Gallery Tag!” där besökarna får vara med att tagga konstverk med hjälp av en iPhone-app. Varje målning har en kod som man kan slå in i sin telefon och sedan välja bland ett antal taggar vilka som bäst passar verket enligt dem. Kul, lättsamt och engagerande. Men det skulle vara snyggare om man fotograferade en QR-kod för att tagga!

IMA:s plattform för mobila guidningar

2010-04-05T23:08:00.000-07:00

IMA (Indianapolis Museum of Art) har skapat en plattform för guidade turer på så kallade smartphones. Den kallas TAP, är baserad på Drupal och de har släppt källkoden fri. Ser väldigt lovande ut. Läs mer här.

Alfred Nobel på Exhibitfiles

2010-03-10T10:28:00.000-08:00

Nu har jag skrivit en case-study om ett av våra senaste projekt, en informationskiosk om Alfred Nobel, på Exhibitfiles.

Ideums STORA multitouchbord

2010-02-19T12:47:00.001-08:00

Efter att nyligen varit med och utvecklat en informationskiosk med touchskärmar känns multitouch som den naturliga nästa steget. Ideum säljer ett (antagligen svindyrt) bord med 50-tums touchskärm och tillhörande mjukvara för utveckling av applikationer. Alltid när man ser demonstrationer av multitouchbord är det ett evigt dragande, snurrande och zoomande av bilder fram och tillbaka. Det ser ärligt talat inte så inspirerande ut. Därför är det extra roligt att se bra tillämpningar av både touchtekniken och bordformen i det här extra stora 100-tumsbordet, som Ideum utvecklade för Adventure Science Center i Nashville. Det används i en utställning om elektromagnetiska spektra. På bordet finns ett antal bilder som man drar längs bordet genom olika zoner som visar hur bilden skulle se ut i olika våglängder i det elektromagnetiska spektrat. Om den beskrivningen låter tråkig tycker jag att du ska titta på filmen ovan istället.

Man kan se bilder på bordets innandöme på Ideums fotoström på flickr.

Podradiotips: ”MuseumMobile”

2009-11-06T09:39:00.000-08:00

Nancy Proctor är ”Head of New Media” på Smithsonian American Art Museum. Podradion ”MuseumMobile” är ett komplement till hennes blog med samma namn. I programmet samtalar hon med museimänniskor och multimediaproducenter om de senaste trenderna och teknikerna inom ljud- och videoguider på museer.

Länk direkt till iTunes

Museums to Go utvecklar open source-lösning för multimediaturer

2009-11-05T13:17:00.000-08:00

I september 2008 höll Tate en ”Handheld Conference: From Audiotours to iPhones”. Det resulterade i en projektwebplats och en Wiki och en projektgrupp bestående av medlemmar från ett flertal museer med målet att utveckla en open-source mobilbrowser och/eller app under 2009. I filmklippet nedan presenterar Ted Forbes, multimediaproducent på Dallas Museum of Art en prototyp på en webbaserad rundvandring baserad på diskussioner som fördes under konferensen.

Via Museum Mobile

Open Source-program för utställningar

2009-10-23T13:34:00.001-07:00

Den här artikeln är inte ny, men jag ramlade just över den. Vi håller på att göra om vår hemsida och jag kollar upp open source-alternativ. Open Source Software: New Possibilities for Museums

Blogged with the Flock Browser

Snacka mandarin med Mona Lisa

2009-09-08T23:02:00.001-07:00

Jag har tidigare skrivit om klasiska konstverk som pimpats upp och blivit föremål för multimediala installationer: Guernica och Nattvarden. Nu har ett koreanskt galleri gått ett steg längre och helt enkelt modellerat 61 klassiska konstverk i 3D och gett dem liv. De rör sig och pratar och interagerar med besökarna. Utställningen visas just nu i Kina och i filmen ovan kan man bl.a. se besökarna vinka och prata med Mona Lisa. Roligt: ja. Bra: nja.

Via The Independent

Time-lapsefilmer

2009-08-27T22:57:00.000-07:00

När jag läste den här blogposten om test av time-lapseprogramvara slog det mig att det är ett väldigt roligt sätt att dokumentera ett utställningsbygge. I september kommer vi under en kort period riva två utställningar och bygga två utställningar. Jag ska se om jag inte kan skaka liv i ett par gamla Canon-kameror och rigga för time-lapseinspelning.

Ny besökargenererad utställning

2009-08-21T13:07:00.000-07:00

I samband med en designfestival i Storbritannien vill arrangörerna skapa den ultimata demokratiska utställningen. Ämne och titeln är ”Democracy” och alla designers och grafiska formgivare som vill är välkomna skicka in bidrag. Bidragen läggs ut på projektets hemsida och sidans besökare får rösta fram vilka som får vara med i den slutgiltiga utställningen. Det är såklart en variant av en s.k. ”crowd curated exhibition” som Brooklyn Museums utställning ”Click!” förra året. Till skillnad från den utställningen kan besökarna till ”Democracy”, både virtuella och fysiska, fortsätta rösta även efter att utställningen öppnat vilket innebär att innehållet kan bytas ut under visningstiden.

Via: Museum 3.0

Trött på teknik i utställningar?

2009-08-20T01:09:00.000-07:00

När man funderar mycket på teknik i utställningar – vilken mjuk- och hårdvara man ska använda, hur man ska organisera innehållet och planera navigationen osv – kan det vara bra att ibland ta ett steg tillbaka och fundera på varför och om man ska använda sig av tekniken överhuvudtaget. I en post på Brooklyn Museums blog frågar sig Shelley Bernstein ”Does tech engage or distract?”, apropå Michael Kimmelmans artikel ”At Louvre, Many Stop to Snap but Few Stay to Focus” i New York Post och responsen på denna i en blogpost på CultureGrrl. Med bland annat de iPod-toucher de själva hackat och gjort om till videoguider (som jag skrivit om här) som exempel konstaterar hon att besökare har en tendens att fördjupa sig mer i tekniken och filmerna om konstverken än i själva konstverken. Trots att de medvetet gjort filmerna med lågt ”produktionsvärde” för att de skulle vara billiga att producera och inte så snygga, dvs inte så engagerande så att de konkurrerar med objekten i sig. Det ledde till många engagerande kommentarer och en ny post i går: ”Kiosks in Museums: Win, Lose or Draw?”.

Just nu jobbar jag själv med två teknikprojekt, ett där vi ska producera ett par korta filmer till en utställning och ett där vi producerar avancerade informationskiosker till en annan utställning.

I det första projektet resonerar jag ungefär som Brooklyn Museum gjorde när de gjorde sina videoguider; det ska vara enkelt, billigt och gå snabbt att producera. Jag sköter det mesta av den tekniska produktionen själv och några andra skriver texterna. Tekniken för att göra film är billig och i princip tillgänglig för alla. Mjukvaran följer med gratis när man köper en dator och en digital videokamera är ingen stor utgift för ett museum. I det andra projektet är betydligt fler personer inblandade, programmerare, arkitekt, grafisk designer m.fl., men i slutändan ska båda projekten fylla samma funktion: ge ett nytt lager information till utställningen. Det är oftast så vi tänker när vi producerar media och multimedia; informationen i filmer och kiosker ska inte ersätta den tryckta informationen utan komplettera den. Anledningen till att vi väljer att presentera en del information i film eller i datorkiosker kan vara att den lämpar sig bäst i det formatet; innehållet kanske blir för långt om man skriver det i text eller också kanske det inte finns plats för en textskylt i den delen av utställningen så man får lägga informationen på en audioguide istället. Men det kan självklart bli fel och kontraproduktivt istället. Artikeln och blogposterna refererar till några exempel. Glöm inte att läsa de intressanta kommentarerna också!

Smithsonians nya webstrategier

2009-08-19T23:27:00.000-07:00

I ett, vad det verkar, produktivt rus har medlemmar från alla Smithsonians institutioner jobbat fram en ny web- och mediastrategi och publicerat som en PDF. Intressant läsning, men jag är mest imponerad av att så många kom fram till något så (relativt) koncist på så kort tid.

Guggenheim på ArtBabble

2009-08-18T09:05:00.000-07:00

Guggenheim har öppnat en kanal på ArtBabble. Det finns inte så många filmer än, men titta gärna på denna om Cai Guo-Qiangs installation ”I Want To Believe”

Twitterförsök

2009-08-17T04:47:00.000-07:00

Jag har haft ett Twitter-konto länge, men varit dålig på att twittra. Jag tänkte försöka ändra på det nu. För att inspireras surfade jag runt efter Twitter-strömmar från från andra museer och hittade (naturligtvis) en utmärkt lista på Museum Marketing över de mest populära museiströmmarna här. Jag lägger genast till en bunt i min feed.

BMW Museum har stålar

2009-05-31T22:45:00.000-07:00

Jag har skrivit om BMW Museum tidigare. Jag är inte så intresserad av innehållet, men fascineras av vad man kan åstadkomma med en till synes oändlig budget. Javier Pes skriver om deras ”media walls” i en recension på Exhibitfiles. Det verkar handla väggar av frostat glas med miljontals LED-lampor som skapar en illusion av att hela rummet rör sig. Inte bara dyrt, utan snyggt och smart också.

Internationella museidagen (18 maj)

2009-05-28T11:10:00.000-07:00

Jag hade ingen aning om att det var internationella museidagen förra veckan. Jag visste inte ens att det fanns en internationell museidag. Nåja. För att fira den publicerade i alla fall Daily Express den här listan.

Via New Curator

Podradiotips: ”DnA: Design and Architecture”

2009-05-04T01:00:00.000-07:00

På iTunes finns en enorm mängd podradiosändningar som har att göra med museer, design och arkitektur. Jag ska försöka tipsa om guldkornen jag hittat här på Exhibitech.

Francis Anderton leder programmet ”DnA: Design and Architecture” på radiokanalen KRCW. Det handlar om industridesign, grafisk form, arkitektur mm. Välproducerat och intressant med många tunga namn som gäster. Senaste programet, ”Is It Goodbye to Architectural Excess?”, innehåller en intervju med Cameron Sinclair, talesman för organisationen ”Architecture for Humanity”, som kritiserar de senaste årens byggboom och kallar den för ”the architecture of excess”. En av symbolerna för den boomen, Frank Ghery, försvarar sig i en annan intervju. Underhållande.

Programmets hemsida
Länk direkt till iTunes

Vad ska man göra med samlingarna på nätet?

2009-04-29T10:42:00.001-07:00

I slutet av februari i år invigdes en betaversion av webplatsen Creative Spaces, ett ”online learning project” i samarbete med nio brittiska museer, bl.a. The British Museum, Tate och Victoria & Albert Museum. Den är riktad till skolelever som kan söka bland 300.000 föremål från de deltagande museerna, och ordna föremålen i digitala anteckningsböcker, lägga upp dem som favoriter och dela med sig i grupper.

Den orsakade omedelbart debatt. Enligt uppgift har projektet kostat de brittiska skattebetalarna 1,7 miljoner pund och flera branchproffsen är allt annat än imponerade. Man menade att det är ett förlegat koncept och att presentationen och innehållet inte är tillräckligt spännande för att engagera den främsta målgruppen: skolelever. Jag ska inte gå igenom debatten utan länkar bara till några blogginlägg:

Electronic Museum
New Curator
Culture Interpretation & Creative Education
Hanging Together
Past Thinking 1, 2, 3, 4

Ett besläktat projekt är Europeana, som lanserats som en webportal för det europeiska kulturarvet, en plats där arkiv, bibliotek och museer kan lägga ut sina samlingar och som användare kan komma åt via ett en sökmotor. Där finns i dagsläget dryg 4 miljoner filmer, bilder, föremål och ljud tillängliga. Om man registrera sig som användare kan man spara sina sökningar, lägga till egna taggar till saker, spara sina favoritsaker och dela med sig dessa till sina vänner. Man kan också gå med i eller skapa egna ”communities” där man kan samla saker i ett visst ämne tillsammans med andra. Dvs. ungefär som ”Creative Spaces” fast i större skala. Det har också kritiserats på ungefär samma grunder: det har ett inte särskilt stimulerande gränssnitt och användarinteraktionen är förhållandevis outvecklad i dessa Web 2.0-tider. När man kommer till portalen möts man egentligen bara av ett sökfält och förväntas själv ta reda på hur man ska använda sajten.

Alla verkar vara överens om att det är bra att museer lägger ut sina databaser på nätet. Problemet är att när de väl ligger där vet ingen riktigt hur de ska användas eller, snarare, hur man ska locka skolelever och allmänheten att använda dem. Det finns två ”motsatta” vägar att gå för att lösa den frågan:

1. Gör webplatserna mer inbjudande och medryckande. Lägg inte bara ut samlingarna och vänta på att användarna ska börja söka i dem på måfå för att hitta något intressant; lyft fram godbitarna ur arkiven och presentera dem på ett spännande sätt. Ett lyckat exempel på det som har framförts är Art Babble. Där hittar man redan på förstasidan en mängd roliga filmer. Man lockas genast att klicka på någon av dem och sedan är man fast.

2. Låt bli att göra någon webplats överhuvudtaget, men gör dina data tillgängliga. Jag har tidigare skrivit (här) om The Brooklyn Museums initiativ att lägga ut API:erna till sina databaser på sin hemsida. Med hjälp av dem kan vem som helst (som är väldigt duktig på att programmera…) göra sina egna applikationer som använder sig av innehållet i databaserna. Ibland kommer man inte fram till bästa användningen av sina samlingar genom stora och långdragna kommittéutredningar, utan oftare är det oberoende småskaliga utvecklare som har de bästa idéerna. Eller som Tim Berners-Lee sade i ett TED-tal nyligen, gör gärna en fin webbplats och lägg upp dina databaser och din information, men först: ge oss dina data i råformat.

Cremaster Sackboy

2009-04-24T11:38:00.000-07:00

Det här är roligt. En användare på YouTube, fluxlaser, har gjort banor till PS3-spelet Little Big Planet inspirerade av Matthew Barneys fantastiska Cremasterfilmer. En genial idé. Kanske kan man använda det i utställningar? LBP är enkelt att spela, men har en sofistikerad spelmotor och man kan alltså göra sina egna banor. Till dem kan man ladda upp bilder, texturer och texter, som spelaren kan interagera med. Fysikmotorn i spelet är avancerad, så man kan antagligen använda det för att illustrera enkla mekaniska principer.

Skojigt!

2009-04-22T13:09:00.000-07:00

Via Musematic

Pelle Snickars om Flickr och YouTube

2009-04-21T00:07:00.000-07:00

I en kommentar i SvD i onsdags (15 april) skriver Pelle Snickars, forskningschef på KB, om hur Library of Congress i USA och Riksantikvarieämbetet här hemma lägger ut delar av sina samlingar på Flickr. Han skriver om vikten för dessa institutioner att ”erbjuda sitt material på olika ställen, men framför allt där användarna finns” och nämner Flickr, iTunes och YouTube som exempel. Snickars håller sig kvar vid det sistnämnda och föreslår att delar av det svenska filmarvet gott skulle kunna läggas upp där. Det är en minst sagt väletablerad sajt med lättarbetad och välfungerande infrastruktur.

I ett ”svar” i DN några dagar senare (20 april) påpekar Håkan Lindgren att YouTube går med astronomiska förlustsiffror och hålls över ytan av Google som pumpar in pengar i företaget. Han refererar en artikel av Benjamin Wayne på Businessinsider.com, som menar att Google förr eller senare kommer säga stopp för gratisuppladdningen och börja satsa på komersiella kunder istället. Lindgren avslutar med att höja ett varningens finger för att material som laddas upp på sajter som YouTube och Flickr kan komma att användas i kommersiella syften i framtiden.

Först och främst; såvitt jag förstår av villkoren för användandet av material som laddats upp på YouTube och Flickr får de inte alls användas fritt i kommersiella syften, och även om det finns en liten risk för att det skulle inträffa väger fördelarna med att göra materialet tillgängligt tyngre. Däremot håller jag inte med Snickars om att YouTube är en bra plats att tillgängliggöra filmmaterial från svenska arkiv, dvs åtminstone inte om filmerna är längre än 10 minuter. Sajten och gränssnittet är dåligt anpassat för filmer längre än så. Dessutom är bildkvaliteten undermålig; inte ens HD-materialet ser särskilt bra ut. Nej, ett bättre alternativ vore att använda en annan väletablerad kanal för leverans av media: bittorrent. Då kan materialet laddas upp utan komprimering och till och med i äkta HD-upplösning. Då behöver man inte vara i händerna på stora företags osäkra framtidsutsikter. Att skapa en egen torrentportal kräver inte mycket datorrkapacitet och i teorin behöver man bara initialt lagra filmmaterialet på egna servrar; när det väl laddats upp några gånger delar användarna med varandra. Jag ser framför mig en portal där man bara kan ladda ner material från olika kulturinstitutioner med en uppsjö av information om de olika titlarna. Och nu lär det finnas en hel del outnyttjad kapacitet i Sveriges bredbandsnät också…

Första museiappen till iPhone på väg

2009-04-17T10:41:00.000-07:00

Det är inte helt oväntat att Brooklyn Museum blir det första museet att ta fram en schysst museiapp för iPhone. De är otroligt bra på att kommunicera med sina besökare på nätet och jag har redan skrivit om dem i flera poster. I början av mars i år lade de upp en mängd API:er på nätet som gör det möjligt för programmerare att utveckla applikationer som kopplar upp sig mot BM:s föremålsdatabaser på olika sätt. Detta har redan använts på ett antal coola sätt och nu är det alltså dags för en iPhone-app som gör det möjligt att browsa samlingarna på sin iPhone. Men det dröjer ett par veckor innan den dyker upp på iTunes AppStore eftersom den ska gå igenom Apples rigorösa process för godkännande först…

Teknik och interaktivitet i utställningar

2009-04-13T11:55:00.000-07:00

Detta är en post där innehåll kommer läggas till efterhand enligt vad jag skrivit i en tidigare post. Den kommer antagligen bli spretig med tiden, men jag ska försöka ansa och systematisera den efter hand.

INFORMATIONSINHÄMTNING
Det är ett krångligt ord jag vet. På engelska låter det mycket bättre: ”pull content”. På bloggen ”Museum 2.0” har Nina Simon skrivit en bra artikel om detta. I korthet handlar det om olika sätt att låta besökare aktivt inhämta information om en utställning. Man kan erbjuda olika typer av information som besökarna väljer bland och på så sätt låta dem skapa sin egen historia.

Verket
Det första exemplet hämtar jag från Nina Simons artikel. Där berättar hon om ett projekt som utvecklades av Smart studio vid Interaktiva institutet i Stockholm 2002 (det dröjde till 2004 innan det realiserades) för Verket, en historisk industrimiljö i Avesta. Med hjälp av ficklampor med inbyggda fjärrkontroller kan besökare till Verket dels lysa upp den mörka fabrikssalen för att orientera sig, dels sätta olika delar av fabriken i rörelse genom att lysa på så kallade ”hyperspots”, gula, lysande ringar.
Projektets hemsida
Arkitektens hemsida

KlimaX
Utställningen Klima X öppnade på Norsk Teknisk Museum 11 december 2007 och kommer visas där fram till december 2009. Den ritades av Peter Ullstad på arkitektfirman CoDesign. Hela golvet på utställningen är täckt av vatten och besökarna kan låna radiostyrda båtar som man kan använda för att aktivera filmer genom att köra in håligheter i ett antal pelare. Smart och roligt.

Webstrategier

2009-04-09T14:24:00.000-07:00

Detta är en post där innehåll kommer läggas till efterhand enligt vad jag skrivit i en tidigare post. Den kommer antagligen bli spretig med tiden, men jag ska försöka ansa och systematisera den efter hand.

Podradio

Föremålssamlingar på nätet
Riksantikvarieämbetet (länk)
(databas där besökare kan ge input:)
Historiska museet (länk)
Jamtli (länk)
k-samsök (länk)
Europeana

Flickr

iTunes u
Exempel på användare: Walker Art Center, TATE,
Info: Working With iTunes U,

Twitter
Tidningen The Age har en Twitter-länk vid alla sina artiklar med texten ”Join the conversation”. Klickar man på den kommer man till en Twitter-ström där olika läsare kan komma med synpunkter. Läs mer här.

Digitala guider

2009-04-08T00:57:00.000-07:00

Detta är en post där innehåll kommer läggas till efterhand enligt vad jag skrivit i en tidigare post. Den kommer antagligen bli spretig med tiden, men jag ska försöka ansa och systematisera den efter hand.

Om ett museum vill skaffa en digital guide finns det en uppsjö av alternativ. Om man vill göra det enkelt för sig finns det företag som erbjuder färdiga hård- och mjukvarulösningar. Men det är förhållandevis dyrt. Ett billigare alternativ är att låta besökaren står för hårdvaran, t.ex. en mobiltelefon eller en mp3-spelare, och endast tillhandahålla den digitala informationen. Här nedanför följer en lista som jag ska försöka hålla uppdaterad på olika lösningar och exempel på museer som använder dem.

HÅRDVARULÖSNINGAR
Pickup
En audioguide utvecklad av det svenska företaget Dataton. Består av en liten mp3-spelare med 1 gb minne (uppgraderingsbart), inbyggd FM radio-mottagare och infraröd sändare/mottagare. Det finns en liten högtalare i själva spelaren, men för att höra ordentligt bör man använda hörlurar. Man använder den genom att rikta den mot en liten svart puckliknande transponder och klicka på en knapp på spelaren. Det krävs ingen särskild mjukvara, utan man laddar ljudet på spelaren genom att kopiera det i en viss mappstruktur på minneskorten. Själva spelaren är enkel att använda för besökaren, det finns bara en enda knapp samt en finurligt volymkontroll. Den har en ganska robust konstruktion, men kostar också därefter.
Format: Enbart ljud
Fördelar: Enkel att använda.
Nackdelar: Dyrt.
Exempel på användare: Nobelmuseet,

iPod Touch/iPhone
Brooklyn Museum har hackat iPod touch-spelare för att fungera som videoskärmar i en utställning. Jag väntar otåligt på ett riktigt program för att förvandla iPhones och iPod Touch:ar till fullödiga multimediaguider i utställningar. Justin Heideman skriver om iPod Touch:ens fördelar för anvädning på museer i en post på New Media Initiatives: den förhållandevis billig, skärmen är av bra kvalitet, den har en behändig form, hårdvaran för att spela upp filmen är inbyggd i apparaten, den har WiFi, så man kan administrera den på håll, den kan få nya funktioner om man hackar dem och, till sist, den har ett enkelt gränssnitt. Det är bara att hålla med. Ett annat alternativ för användning vore att göra en digital guide i html som besökarna kan surfa på på den inbyggda webläsaren. Det enda problemet är att det i dagsläget inte finns något sätt att hindra tillgång till spelarens system, åtminstone inte utan att hacka den. Men det skulle inte förvåna mig om inte någon fixar en app för det snart.

Wexner Center for the Arts har gjort en iPhone-app som man kan hitta här. De har också redogjort för hur de utvecklade appen här.

Övriga länkar:
Artnet, ”What should a museum iPhone app look like?”

MJUKVARULÖSNINGAR
Mobiltelefonguide
Ett enkelt sätt att göra en audioguide utan att lägga ner pengar på hårdvara är att göra en guide besökaren kommer åt med hjälp av sina mobiltelefoner.
Fördelar: Billigt
Nackdelar: Svår att använda, extrakostnader för besökaren
Exempel på användare: Fort Morgan Museum,

WiFi
MoMA WiFi (länk)

RFID
The Kubadji Project (länk)

GPS
Parks Canada (länk)

Ett försök till systematisering

2009-04-08T00:10:00.000-07:00

I en artikel för Associated Press skriver Carrie Antlfinger om hur museer använder teknologi för att locka besökare. Milwaukee Art Museum har utvecklat en iPod touch-guide, Baltimore Museum of Art har skapat virtuell tur i två konstsamlares gemensamma lägenhet och Brooklyn Museum har byggt en station där besökare kan spela in filmer med sig själva som sedan läggs ut på YouTube.

Man hittar mängder av sådana här exempel när man surfar runt på nyhetssajter och museibloggar. Och istället för att göra en separat post för alla roliga och intressanta tekniknyheter på museer tänkte jag samla ihop dem i tre poster som jag uppdaterar kontinuerligt och lägga länkar till dem i kolumnen till höger. Rubrikerna är:

Digitala guider
Webbstrategier
Teknik och interaktivitet i utställningar

Under den första rubriken hamnar exempel på audio- och/eller videoguider, som utvecklas på museer. Den andra rubriken omfattar all verksamhet museer bedriver på internet; allt från enkla hemsidor till Facebook-grupper och virtuella museer på Second Life. Under den tredje rubriken skriver jag om tekniska lösningar i utställningar, t.ex. filmer, multimedia, spel mm.

De här rubrikerna kan komma att ändras eller utökas efter hand, men jag börjar så här så får vi se.

Bra länksamling

2009-04-04T12:06:00.000-07:00

Alltop vill vara din tidskriftshylla på nätet. På deras sajt kan man bläddra sig fram bland hundratals ämnen och snabbt få fram länkar till artiklar från ”the best websites and blogs” som skriver om just det ämnet du är intresserad av. Länkarna består i de fem senaste artiklarna från sidornas RSS-flöden och uppdateras kontinuerligt. Man kan bygga sin egen ”tidningshylla” genom att skapa en sida med utvalda flöden från olika ämnen eller bara surfa sig fram planlöst. Det är ganska roligt. Och, just det, det finns en ämnessida för Museer också.

Muffinspresidenter

2009-03-30T23:45:00.000-07:00

Jag gillar när man använder udda material i utställningar. Här gör konstnären Zilly Rosen ett porträtt av Barack Obama och Abraham Lincoln på Smithsonian American Art Museum. Av muffins. Kul?

Wiimotemagi

2009-03-28T12:02:00.000-07:00

TED (Technology, Entertainment, Design) var från början en årlig konferens dit samtidens främsta tänkare och entreprenörer inbjöds att hålla ett föredrag på max 18 minuter om sina projekt och idéer. Sedan april 2007 publicerar de de bästa föreläsningarna på sin sajt, TED, under Creative Commons-licens och i dag finns över 200 föreläsningar att titta på. Alla värda en titt, och vissa väldigt intressanta.

Jag hittade den här presentationen från 2008 via den kortlivade bloggen Museums suck. Det är en kille vid namn Johnny Lee som skapat en interaktiv, multi-touch (!) whiteboard och en cool 3D-applikation med hjälp av en Wiimote och en laserpekare.

”I smell a museum”

2008-12-03T14:27:00.000-08:00

Häromdagen hittade jag den här drygt ett år gamla artikeln på washingtonpost.com: ”Is There a Future for Old-Fashined Museums?” av Joel Garreau. Den handlar bland annat om den negativa bilden många har av museer, som mossiga gamla dammsamlare eller ”granite and limestone mausoleums”.

Det kom mig att tänka på en ICOM-konferens jag besökte i Paris 2000. En av föreläsningarna mynnade ut i en diskussion om behovet av en ny definition av museibegreppet. De flesta var överens om att något grundläggande för ett museum var att det ska ha en föremålssamling. Problemet med den definitionen var att den uteslöt vissa science center. Men, menade en representant från ett av dessa, det var okej, de ville ändå inte förknippas med begreppet ”museum”. Det skrämde bort besökarna. Det i sin tur fick mig att tänka på ett par repliker ur The Simpsons:

Bart: I smell a museum.
Homer: Yeah, good things don’t end with ”-eum”, they end with ”-mania” or ”-teria”.

Jag tyckte redan då att begreppsdiskussionen trampade vatten. Det utmynnade i något sorts ställningskrig mellan traditionella museer och science center, och det blev ingen ny definition av museet den dagen.

I sin artikel tar Garreau upp det för mig okända begreppet: ”Idea museum”, och när jag läste om det insåg jag genast att det var det begreppet vi saknat under diskussionen i Paris. Traditionellt brukar man dela upp museer i konstmuseer och sakmuseer. Väldigt kort kan man säga att konstmuseer är museer som visar konst och sakmuseer är alla andra museer. De begreppen fokuserar båda på uppfattningen att museer uppbyggda just kring en föremålssamling. Ett idémuseum, däremot, menar Garreau är ett museum som har ”a message to deliver.” Ett exempel är Newseum, ett museum om nyhetsindustrin som öppnade i Washington 2007, som enligt Garreau är ”entirely wrapped up in issues of ’truth’ and ’reality’. It’s highly dramatic and emotion-laden. And -- like the industries it honors -- a lot of what shows became entirely digital a long time ago”.

Ett idémuseum är alltså ett museum där innehållet ska bära fram en idé, och det kan det egentligen göra helt utan föremål, med hjälp av filmer, ljud, multimediapresentationer mm. Detta skiljer sig i grunden från sakmuseer där själva föremålen är historien, och där målet är att skapa en berättelse om och kontextualisera dem. Begreppet idémuseum kan även omfatta science centers vars kärna är att med hjälp av installationer illustrera naturlagar och vetenskapliga teorier. Jag jobbar själv på ett museum, som har en väldigt liten föremålssamling, och vars basutställning utgår ifrån en diskussion om begreppet ”kreativitet” snarare än att visa upp en föremålssamling. Att sätta etiketten ”idémuseum” på det är ganska befriande och spännande.

Våra elastiska hjärnor

2008-11-07T10:50:00.000-08:00

Utställningar som tar sin utgångspunkt i mötet mellan konst och vetenskap gör mig både utled och upprymd. Utled för att det gjorts så många gånger med så tråkigt resultat och upprymd för att jag ändå tror att man kan producera något riktigt intressant utifrån det mötet. Som t.ex. utställningen ”Design and the Elastic Mind”. Den visades under perioden 24 februari till 12 maj på MoMA i New York och curerades av Paola Antonelli. Konceptet och titeln föddes ur tanken att den nya tekniken gjort att den moderna människan fått ett alltmer elastiskt medvetande. Vi multitaskar och nätverkar med människor spridda över hela världen i olika tidszoner. Vi kan snabbt anpassa oss till en rad olika situationer. Verktygen vi använder när vi gör detta är resultaten av vetenskapliga upptäckter, men de har blivit användbara för allmänheten först efter att de behandlats och anpassats för oss av olika typer av designers. Det är alltså designers som kan tolka och omforma den nya nanotekniken, kvantfysiken och andra, för lekmannen, obegripliga tekniker och teorier, och ge dem praktiska tillämpningar.

I ”Design and the Elastic Mind” samlade Antonelli ihop över 200 exempel på produkter och föremål, både konceptuella och färdigproducerade, från hela världen. Tanken var att de särskilda sensibiliteter designer utrustats med gör dem särskilt benägna att producera idéer som ger en föraning om vart utvecklingen är på väg. Resultaten var ofta roliga och tankeväckande på samma gång. En produkt kallades ”After Life” och var ett batteri som drevs av koncentrerade magsafter från en avliden anhörig som man t.ex. kunde använda för att driva en ficklampa eller massagestav; ett säkert sätt att få ett liv efter detta i en värld då många inte längre tror på andra alternativ. En typograf föreställde sig att man skulle injicera bokstäver i spermier, så att varje ekulation blev en sång eller en dikt. Ett mer verklighetsförankrat koncept var en glasbubbla med några getingar i och ett munstycke där man kunde blåsa in luft. Tack vare getingarnas extrema känslighet för dofter kunde de t.ex. känna om den som blåste var gravid eller upptäcka olika typer av cancer. Bina kunde tränas att flyga in i olika utrymmen beroende på vad de kände i dofterna som blåstes in. Min favoritprodukt var dock ”Smell +”, som var ett system av slangar kopplade till kön, armhålor och näsor på två personer som stod på varsin sida av en vägg. Tanken var att systemet ska användas vid en form av blind date där personer väljer partner baserat på den unika kombination av dofter och fermoner som utsöndras av den andres doftcentra.

Utställningen har alltså stängt redan men dess vansinnigt roliga och intressanta sajt finns kvar här. Där presenteras förutom de drygt 200 hundra exemplen i utställlningen ett hundratal ytterligare projekt med en så innovativ navigation att man kan sitta och klicka sig fram hur länge som helst.

Curatorn Paola Antonelli berättade i ett föredrag från 2007 om arbetet med utställningen. En video av föredraget finns på ted.com.

BusinessWeek skrev om utställningen i samband med öppnandet i en artikel betitlad ”Art Museum as Research Lab”.

Via Social Media and Cultural Communication

Museernas roll i framtiden enligt Ross Dawson

2008-09-03T18:30:00.000-07:00

Ross Dawson skriver bloggen Trends in the Living Network och är CEO för Advanced Human Technologies. Han jobbar egentligen inte med museer, men blev i våras inbjuden av Powerhouse Museum i Sydney till ett ”Future Directions Forum”. Museet firade att de funnits 20 år på sin nuvarande plats och man frågade sig hur verksamheten skulle se ut i framtiden. I artikeln ”Thinking about the future of museums: fourteen key issues” sammanfattar han sina egna funderingar efter seminariet. Det är en läsvärd artikel som under 14 rubriker sätter fingret på några intressanta spörsmål för museer i dag och i framtiden. Några exempel är ”Entertainment vs Education and onto Experience”, ”Speed of Response”, ”Physical vs Virtual” och ”From interacting with exhibits to interacting with people”.

Introduktion till Google Sketchup

2008-08-26T23:01:00.000-07:00

I museivärlden ritar man ofta utställningar med CAD-program. De flesta är väldigt dyra och svåra att lära sig, men det börjar komma billigare och enklare alternativ. Ett av dessa är Google Sketchup, som finns både i betalversion och som nedbantad gratisversion. William Turkel visar i tre ”lektioner” på sin blogg, Digital History Hacks, hur man gör en digital utställningsskiss med enbart gratisprogram, bl.a. Google Sketchup.

Lektion 1
Lektion 2
Lektion 3

Gör utställningar på webben med hjälp av Omeka

2008-08-25T05:05:00.001-07:00

Omeka är utvecklat av The Center for History and New Media (CHNM) och Minnesota Historical Society. De beskriver det så här:

”Omeka is a web platform for publishing collections and exhibitions online. Designed for cultural institutions, enthusiasts, and educators, Omeka is easy to install and modify and facilitates community-building around collections and exhibits. It is designed with non-IT specialists in mind, allowing users to focus on content rather than programming.”

Jag kan tillägga att Omeka bygger på öppen källkod och kan laddas ner gratis här. Systemkraven är: Linux, Apacheserver, MySQL 5.0 eller senare, PHP 5.2.x eller senare och ImageMagick. Exempel på projekt som använt sig av systemet är fotoutställningen ”Eminent Domain” produducerad av New York Public Library och ”The Object of History” producerad av the Smithsonian. ”Object of History” verkar vara det projekt som utnyttjar systemet mest och det har också utvecklats tillsammans med CHNM.

En lång beskrivning av hur Omeka fungerar har Dan Cohen skrivit på sin blogg ”Dan Cohen’s Digital Humanities Blog”.

Informativa pappersanimationer

2008-08-24T23:13:00.001-07:00

Common Craft specialiserar sig på att göra enkla, informativa animationer med pappersfigurer om hur man t.ex. bloggar, skapar en wiki eller en podcast. Den här animationer visar hur man kommer igång med att dela sina bokmärken via den sociala bokmärkessajten Delicious:

ICOM ordnar mingel hos The Tech i Second Life

2008-08-20T11:54:00.000-07:00

Först och främst måste jag erkänna att jag aldrig tidigare varit ”inne” på Second Life. Jag har registrerat mig någon gång och till och med laddad ner programvaran, men har aldrig kommit längre. Jag har inte känt att jag haft någon riktig nytta av det. Men när jag läste om eventet som ICOM höll under internationella museidagen, 18 maj, i år i The Tech Museum of Innovations virtuella lokaler i just Second Life blev jag lite nyfiken, så jag registrade mig igen, laddade ner programvaran och steg in. Det gick snabbt att hitta till museet med hjälp av SL:s sök- och teleporteringsfunktioner. Som jag förstod det var eventet en engångsföreteelse, så ICOM har ingen permanent utställning i museet, men det dröjde inte länge innan jag stötte på en gammal bekant: Science on a Sphere, som jag skrivit om här.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det här. Det virtuella museet kan användas på lite olika sätt. Först och främst är det just ett virtuellt museum där besökaren kan titta på olika utställningar, installationer och föremål; både sådana som är enbart existerar i denna virtuella form och sådana som också finns i verkligheten (som t.ex. diverse fordon utveklade av NASA). Sedan kan man som besökare designa och skapa sina egna utställningar. Det har jag inte testat. Till sist kan man också, som ICOM, bestämma en dag och tidpunkt då man virtuella museimänniskor från hela världen möts och ”minglar” under en särskild tillställning. Allt låter bra och intressant i teorin, men när jag väl är där känner jag mig oengagerad. Men jag ska ge det en chans till.

Den virtuella versionen av The Tech har en egen hemsida, http://thetechvirtual.org/, där man kan läsa mer.

Via Culture virale

Uppdatering: Nina Simon, som driver bloggen Museum 2.0 och som jag nämnt tidigare, var med och utvecklade The Tech:s museum i Second Life. I sin blogg skriver hon så här om projektet:

”The Open Source Museum project at The Tech is a grant-funded grand experiment. The concept is practical: cut the time and expense of exhibit development by creating a social space where exhibit developers from many museums—along with scientists, artists, visitors—can collaborate to design concepts for exhibits. These virtual, polyglot teams will devise experiences that are not hindered by the cultural predilections of any single institution, and hopefully, will reflect a more diverse, inclusive voice and design. The Tech (and other museums down the road) will be able to offer up themes for upcoming major exhibitions, and the best of the concepts developed by the collaborative crew will be realized in the physical institution.

So what does this collaborative platform look like? We’re using a combination of a wiki-style website and a Second Life presence to make it happen. On the website, participants can propose exhibit projects, join teams, and maintain presences for themselves and their exhibits in progress. Those exhibits will be prototyped, discussed, and explored by visitors in virtual form in Second Life. All of the project ideas and virtual creations will be shared under a Creative Commons license, so the content truly is open to all.”

Alltså, för att verkligen utnyttja The Tech:s alla möjligheter ska man starta på dess webbsida och inte i Second Life som jag gjorde. Jag får börja om från början och återkomma.

Läs mer på Museum 2.0

Socialt nätverk för kreatörer

2008-08-02T00:34:00.000-07:00

Behance Network är ett socialt nätverk för formgivare, programmerare, arkitekter mm. Där kan man utan kostnad bygga upp en dynamisk portfolio med sina senaste jobb, utbyta idéer och skapa kontakt med andra kreatörer, och till och med få ett jobb via sajtens platsannonser. Webbtjänsten är ännu bara i betaversion, men antalet medlemmar stiger.

En rolig grej är att man ibland bjuder in så kallade ”gästcuratorer” som får välja bland medlemmar i nätverket och sätta samman en sida med sina favoriter. Som en liten webbaserad utställning alltså. Den senaste i raden är Sascha Lewis, en av grundarna till sajten Flavorpill. Här finns hans bidrag. Jag gillar Orgut Caylis fotografier med titeln ”The Sun Always Shines on Coney Island” bäst.

Virtuellt arkeologiskt museum i Neapel

2008-08-01T13:29:00.000-07:00

Jag hittar tyvärr inga engelskspråkiga artiklar om det här utan får förlita mig på Google Translates översättningar från spanska och italienska till engelska.

Efter tre års arbete och med en budget på tio miljoner euro öppnade nyligen Museo Archeologico Virtuale (MAV), världens första museum med helt och hållet virtuellt innehåll i Neapel, Italien. Med programvara och utrustning som tidigare använts av armén (lasrar, vr-utrustning, 3-d-scannrar, surroundljud mm) har man i lokaler på 1.500 kvadratmeter återuppbyggt Pompeji, Herculaneum och bebyggelser i Campania.

Målet är att minska på slitaget på de verkliga miljöerna som är i akut tillstånd av förfall, men också att fördjupa upplevelsen för de som besöker dem. ”Anyone who visits the MAV before turning to the excavations will have a perception of the ruins completely different," säger museichefen Valter Ferrara. Företaget Capware Digital Worlds under ledning av Gaetano Capasso, ligger bakom det tekniska arbetet, som baserats på årtionden av arkeologisk forskning i olika delar av världen.

Museet är fyllt till bredden med skärmar, projektorer, lampor, speglar och annan teknik, som styrs av ett och samma (icke namngivna) datasystem. Men den mest intressanta tekniken är ett identifikationssystem, som, om jag förstår det rätt, låter de olika utställningsdelarna identifiera besökaren och anpassa sig efter den som närmar sig. Språket kan till exempel bytas från italienska till engelska när en engelsktalande närmar sig och om ett barn kommer göms erotiska bilder som berättar om bordeller. Det framgår inte exakt hur det går till.

Capware har lagt ut ett album med bilder från utställningen på Picasa.

Uppdatering: Jag mejlade iväg en bildförfrågan till Capware och passade samtidig på att fråga om fler tekniska detaljer, och fick snabbt svar från Mario Capasso. Datorer och projektorer har de köpt, men all mjukvara och mycket av hårdvaran har de producerat själva. Utställningen innehåller hologram, ett hundratal full hd-projektioner, immersiva rum, ultrasoniskt ljud, rfid-taggar som bäres av besökarna (det är alltså så utsällningen kan identifiera de olika besökarna; varje utställningsdel har en sensor som anpassar innehållet till ålder, språk mm), fogscreen, holoscreen och dussintals tryckkänsliga ytor på bord, väggar och golv. Dofter och virtuellt vatten som reagerar på beröring. Men enligt Mario Capasso räcker inte ord till för att beskriva innehållet. Det bör upplevas!

Brooklyn Museum låter alla vara med och göra utställning

2008-08-01T12:36:00.000-07:00

I en tidigare post skrev jag om Bridget McKenzies artikel ”Flickr and museums”. Där berättade hon bland annat om Brooklyn Museums ”crowd-curated exhibition”, ”Click”. Den kom till i tre steg. Först bjöd museet in konstnärer via Facebook, Flickr och sin hemsida att skicka in bilder kopplade till den planerade utställningens tema ”Changing Faces of Brooklyn”. Sedan utvecklade museet ett eget system där alla bilder publicerades anonymt på en webbplats varpå allmänheten bjöds in att betygsätta dem. Till sist hängdes själva utställningen så att bildernas placering i utställningen korresponderade med hur högt betyg de fått av besökarna på webbplatsen. ”Click” visas 27 juni till 10 augusti 2008 på Brooklyn Museum. På utställningens webbplats kan man fortfarande titta på alla bidrag och läsa om projektet. En analys av utställningen och dess betydelse finns på Nina Simons blogg Museum 2.0.

Hur ska vi aktivera ”Generation C”?

2008-07-23T13:27:00.000-07:00

Jim Richardson jobbar som konsult på SUMO, ett företag med inriktning på att bygga upp och stärka museers varumärken. Han driver också den kanske bästa ”museibloggen” på nätet, Museum Marketing Blog. I posten, ”Web 2.0 for the Museum” skriver han om hur museerna ska locka till sig dagens unga, ”Generation C”, med hjälp av Web 2.0-tjänster. ”C” står för ”creativity”, dvs generationen som vill vara delaktiga i skapandet. Eftersom det handlar om museer byter Richardson ut ”creativity” mot ”curator” och tar upp ett antal exempel där museer använt sig av MySpace, Flickr och andra webtjänster för att låta besökarna bli delaktiga i skapandet av sina utställningar. Intressant.

Picassos ”Guernica” får en ny dimension

2008-07-13T07:19:00.000-07:00

I ett projekt som bär släktskap med Peter Greenaways behandling av da Vincis ”Nattvarden” har Lena Gieseke gjort en 3D-version av Picassos ”Guernica”, animerat den och lagt till specialskriven musik. Programmen Maya, Shake och Photoshop användes för projektet.

I en presentation skriver Lena Gieseke bland annat att idén till animationen fick hon från att lägga pussel med kända målningar som motiv. När man lägger pussel studerar man motivet väldigt noggrannt och man lägger märke till saker man inte skulle göra annars. Målet med 3D-renderingen av målningen är att betraktaren på samma sätt ska upptäcka nya saker och se verket ur ett nytt perspektiv.

Jag tycker om det. Det är naturligtvis inte i lika bra som Greenaways omtolkning av ”Nattvarden”, som gjorde en mycket grundligare omarbetning både visuellt och intellektuellt av sitt objekt, men Giesekes omgestaltning av ”Guernica” är ganska genial i sin enkelhet. Tittar man på animeringen löses målningen upp mer eller mindre sömlöst och man glider omedvetet från originalmålningen till datorvärlden. Jag kommer att tänka på Kurosawas kortfilm om van Gogh från filmen ”Drömmar” där han återskapat några av konstnärens tavlor i verkliga miljöer.

Peter Greenaway remixar Leonardo da Vincis »Nattvarden«

2008-07-11T16:11:00.001-07:00

För knappa två veckor sedan samlades liten, noga utvald skara konstexperter, milanesiska dignitärer och munkar i Santa Maria delle Grazies refektorium för att bevittna en multimediashow projicerad över Leonardo da Vincis ”Nattvarden”. Under 20 minuter kom målningen till liv som ett tredimensionellt hologram där solen steg upp och gick ned, och där färgerna förstärktes, förändrades och försvann, till tonerna av specialskriven musik som strömmade från dolda högtalare.

Tillställningen är andra delen i konstnären och filmarens Peter Greenaways storslagna projekt där han vill ”tygla” laptopgenerationens teknik och använda den för att utbilda ett ”visuellt analfabet” samhälle. Han vill hjälpa folk att återupptäcka konst som förlorat sitt värde och som man oftast möter på ”chokladaskar och på t-shirts”. Målet är att utforska möjligheten av interaktion mellan 113 års filmande och 8.000 års målande. Den första delen baserades på Rembrandts ”Nattvakten” och blev filmen ”Nightwatching”, och kommande önskeobjekt är till exempel Picassos ”Guernica” och Jackson Pollocks ”One: Number 31, 1950”.

Vägen till genomförandet var lång och besvärlig och passerade bara knappt mellan protesterande konsthistoriker och kulturdignitärer. Vissa experter var förvisso positiva och menade bland annat att Greenaway skulle återupprätta konstverket efter att Dan Brown ”smutsat ned” genom att reducera det till en del i intrigen i romanen "Da Vincikoden”, men ännu fler ansåg att projektet riskerade att fysiskt skada konstverket eller utnyttja det på ett otillbörligt sätt. ”Snobberi” svarade Greenaway, och jag håller med. Peter Greenaway är en av samtidens mest intressanta konstnärer och filmare. Han har alltid lånat friskt från/plagierat konsthistorien, oftast med lysande resultat. Verk som ”Nattvakten” och ”Nattvarden” kan bara vinna på att lyftas fram och omtolkas med nya metoder för en ny publik. Visst kan man hävda att såpass betydelsefulla konstverk klarar sig bra utan en sådan ”behandling”, men det talar inte emot att man kan använda det för andra ändamål.

Artikel på nytimes.com
Artikel på guardian.co.uk
Peter Greenaways hemsida

2008 års bästa museipodsändningar?

2008-07-11T07:16:00.001-07:00

Enligt sajten MuseumPods har nedanstående museer varit bäst på att göra podsändningar i år. Det kanske är lite tidigt att göra en årsbästalista, men här kommer den ändå:

1. The Metropolitan Museum of Art Special Exhibition Podcast 2. The National Gallery Podcast, London 3. National Museum of Australia - audio on demand program 4. Northwest Museum of Arts and Culture Podcasts: Spokane, Washington 5. TateShots 6. Eiteljorg Museum of American Indians and Western Art Podcasts 7. Colonial Williamsburg Podcasts 8. MART - I Museum of Modern and Contemporaty Art of Trento and Rovereto Podcasts 9. Monticello Podcasts 10. Henry ArtCasts
Ja, det är bara engelska och amerikanska museer. Podsändningar har inte riktigt slagit igenom i den svenska museivärlden. Vi får hoppas att det bara är en tidsfråga. Det är ett intressant sätt att nå ut till publiken. En besökare kan lyssna på dem i förväg för att förbereda besöker eller i efterhand för att få fördjupad information.

Sfärisk projektion

2008-07-11T07:14:00.001-07:00

Den här ”nyheten” är ett par, tre år gammal, men jag har inte sett den tidigare. National Oceanic and Atmospheric Administration (NOAA) har utvecklat en teknik, ”Science On a Sphere” (SOS), för att projicera film på en sfär. SOS utvecklades från början som ett sätt att använda nya visualiseringstekniker för att utforska miljödata och berätta om miljöprocesser på jorden. Det stod snart klart att den hade unika egenskaper att utbilda och facinera studenter och museibesökare.

Systemets hårdvara kommer från standardkomponenter, dvs vanliga PC-datorer med RedHat Linux som operativsystem. En sfär hängs upp i taket och bilder projiceras från fyra projektorer placerade i varsitt ”hörn” runt sfären. Varje projektor styrs av en dator som får data och blir synkade av en femte styrdator. Detaljerad information finns på NOAA:s hemsida, och där finns också en lista på museer och science centers som installerat systemet. Fram till juli i år är det 22 stycken. Alla i USA, förutom två, som finns i Taiwan och Sydkorea. Flera av dem har utvecklat eget material för systemet.

Det självklara användningsområdet för SOS är naturligtvis naturhistoriska museer och science centers där den kan användas just för att visualisera jorden. Det typiska materialet är ett antal stora bilder som roterar runt sfären, och som kan animeras genom att man visar en sekvens med bilder. Övergångarna kan göras i t.ex. Final Cut Pro. Men systemet klarar också av att spela upp vanliga filmer i mp4-format bara materialet plottas på en ”Equatorial Cylindrical Equidistant projection”. Det öppnar helt andra möjligheter. Man kan placera en sfär som en ”centerpiece” i en utställning och låta den då och då spela upp en presentation av utställningen. En ”guide” kan röra sig runt sfären och peka ut olika delar av utställningen. Med hjälp av surroundljud och och film kan besökaren enkelt hänga med och de olika utställningsdelarna kan till och med lysa upp eller på annat sätt reagera med presentationen. Och tänk vilka installationer en videokonstnär skulle kunna göra på en sfär.

NASA har gjort en bra presentationsfilm om tekniken som man kan se här.

Indianapolis Museum of Art publicerar sin statistik på nätet

2008-07-11T07:00:00.001-07:00

Det här är ett roligt exempel på hur man kan göra information om ett museum tillgänglig för allmänheten på nätet. Men det handlar inte om presentationer av samlingar eller utställningar. Nej, på Indianapolis Museum of Art:s »Dashboard« kan besökaren förutom vanlig besöksstatistik få reda på hur många vänner museet har på Facebook, hur många kilowattimmar museet förbrukar per dag och hur museet ligger till med årets budget. Väldigt intressant. Och ja, man kan prenumerera på statistiken i sin RSS-läsare.

Från museets egen presentation:
»Welcome to IMA Dashboard, an ongoing effort to measure various aspects of the Museum's performance. We welcome your comments on our progress in serving the IMA's mission. To navigate the Dashboard in particular areas, the tabs at the top of the screen drop down to allow for more detail. The goal of the Dashboard is to seek to quantify and report out on areas of activity of general interest to museum observers and to particular interest to museum studies specialists, colleagues, and patrons.«

”Kinetisk” skulptur på BMW:s museum i München

2008-07-11T06:54:00.001-07:00

Vansinnigt snygg animerad skulptur/installation bestående av silverbollar hängande från tunna trådar.

Fler bilder på BMW Car Club of America

Hur kan museerna utnyttja Flickr?

2008-07-11T06:47:00.000-07:00

Bridget McKenzie driver bloggen ”Cultural Interpretation & Creative Education”. Hon har skrivit artikeln ”Flickr and museums”, som är den första i en planerad serie om hur museer kan unyttja Web 2.0-tjänster för att kommunicera med sina besökare. Hon skriver om hur institutioner som Library of Congress, Powerhouse Museum och Brooklyn Museum använder sig av Flickr för att göra sina samlingar tillgängliga, berätta om sina utbildningsprojekt, göra reklam för kommande utställningar m.m. på nätet. Hon berättar om tjänsten Flickr Commons, ett system Flickr utvecklat för organisation av historiska fotografier, och om tilläggstjänsterna Moo och Blurb för Flickr där man t.ex. kan designa och trycka sina egna vykort, affischer och böcker. Användarinput

Så är detta något som kommer växa och anammas av svenska museer? Enligt McKenzie visar undersökningar att Web 2.0-tjänser inte är något som efterfrågas av publiken. Det är säkert sant. Gång på gång har museer försökt låta besökarna fortsätta museiupplevelsen utanför museets väggar med hjälp av specialdesignade sajter där besökaren kan få fördjupad information. Med olika resultat. Som jag ser det är de tre mest intressanta sakerna med W2-tjänsterna:

1. Billiga utvecklingskostnader. Tjänsterna är i redan utvecklade och kräver bara en mindre anpassning för att börja användas av museerna.

2. Besökarna är redan där. Facebook har drygt 80 miljoner användare. Flickr är hemligare med sin statistik, men enligt en inte helt vetenskaplig undersökning av The Juicy Cow hade de 6–8 miljoner användare för ett år sedan och drygt en miljard uppladdade bilder.

3. Användarinteraktion. Att besökarna ska aktiveras och själva bidra med eller söka fördjupad information är något man alltid strävar efter när man pproducerar en utställning. Web 2.0-tjänster är helt och hållet uppbyggda på interaktion mellan och information från användarna.

Ljusfilm från CeeLite

2008-07-10T12:16:00.001-07:00

En gång för länge, länge sedan (i början av 2000-talet) använde vi enormt mycket så kallad ”ljusfilm” i ett par utställningar jag jobbade med. Det var det coolaste man kunde tänka sig. En tunn, tunn film som man kunde klippa i olika storlekar, sätta svag ström till och den började lysa, som vore det magi. Tyvärr var tekniken inte helt färdig då, utan krånglade en del. Jag vet inte hur dessa ”ljusfilmer” skiljer sig från dem från seklets början, men det är fortfarande en väldigt snygg teknik.

Enligt uppgift finns det ingen CeeLite finns det ingen återförsäljare i Norden, så jag har ingen aning om hurvida det använts i någon utställning här i Sverige.

CeeLites hemsida